Rick Ross - Teflon Don Recension
2010-07-26 @ 20:59:00
Så har den store från Miami färdigställt sitt fjärde album, döpt efter den ökände maffiabossen John Gottis smeknamn "The Teflon Don". Plattan släpps via egna bolaget "Maybach Music Group" och "Def Jam".
Det är en gedigen gästlista han har samlat ihop namn som: Jay-Z, T.I., Jadakiss, Styles P, Gucci Mane, Drake, John Legend, Cee-Lo med flera bidrar med rim och sång.
Efter förra årets intensiva beef med 50 Cent och avslöjandet av fängelsevaktsjobbet har Ross nu tonat ner kokain-dealar snacket, det handlar mer allmänt om pengar, kvinnor och det goda livet, vilket är bra, men ändå pinsamt, det bara bekräftar bluffen. "Free Mason" är plattans andra spår och där dyker en taggad Jay-Z upp och spottar riktigt vassa rim och bemöter ryktena kring hans tillhörighet till diverse ljusskygga rörelser, en av skivans bätttre spår.
Sedemera hittar vi en No I.D. produktion i "Tears Of Joy" med Cee-Lo på refrängen med sin karaktäristiska röst blir det en riktigt bra bit. På pappret ser "Maybach Music III" riktigt jävla bra ut med gästande T.I., Jadakiss och Erykah Badu, men jag tycker det blir bara tråkigt, vilket halva plattan är, vanligtvis brukar nerkortade album vara av högre kvalité men inte "Teflon Don", den 11 spår långa plattan skiftar mellan att vara riktigt soulful, skön Miami musik, lite feelgood skit faktiskt till att vara riktigt tråkig hissmusik.
"B.M.F" är ett av få hårda spår, låten är en passning och hyllning till den kriminella organistationen "Black Mafia Family" och dess ledare Larry Hoover och Big Meech, riktigt fett beat och ett trevliga verser av Styles P som är ytterligare en påhälsande rappare, en bra låt men känns som ett taktiskt drag för att stärka den förlorade street-credden, men säker smickrande för de nu fängslade bossarna.
Kanye West bidrar med produktionen på "Live Fast, Die Young" och passar även på att lägga ett par rim, visst har han gjort bättre låtar, men den är över genomsnittet.
annars är "Aston Martin Music" producerad av ständigt anlitade J.U.S.T.I.C.E Leaugue genomgående bra, beatet är grymt, bakåtlutat, futuristiskt och gästande Drake får vi i precis lagom dos och blir inte enformig som han lätt kan bli, refrängen står Chrisette Michele för.
Det är ingen dålig platta, Ricky har hittat sitt eget sound och utvecklat sina texter och fått lite mer djup och varierande teman, men det går inte att påstå att Rick Ross är en bra rappare, ibland känns han helt off-beat och låter väldigt monoton, i ärlighetens namn hade jag diggat den här plattan mer om inte hela historien om hans fejkade bakgrund uppdagats, det känns inte ärligt alla gånger, men trots allt värt en genomlyssning och vissa av ovannämnda spår kan läggas i kategorin bästa låtarna 2010, men främst tack vare de mäktiga vänner Ross har.
6,5/10
Bästa Spår:
"Free Mason" med Jay-Z
"Aston Martin Music" med Drake & Chrisette Michele
"B.M.F (Blowin Money Fast" med Styles P
"Tears Of Joy" med Cee-Lo
"Live Fast, Die Young" med Kanye West
Rick Ross, Teflon Don, Recension, Jay-Z, Frimurare, Miami, Hip Hop
Det är en gedigen gästlista han har samlat ihop namn som: Jay-Z, T.I., Jadakiss, Styles P, Gucci Mane, Drake, John Legend, Cee-Lo med flera bidrar med rim och sång.
Efter förra årets intensiva beef med 50 Cent och avslöjandet av fängelsevaktsjobbet har Ross nu tonat ner kokain-dealar snacket, det handlar mer allmänt om pengar, kvinnor och det goda livet, vilket är bra, men ändå pinsamt, det bara bekräftar bluffen. "Free Mason" är plattans andra spår och där dyker en taggad Jay-Z upp och spottar riktigt vassa rim och bemöter ryktena kring hans tillhörighet till diverse ljusskygga rörelser, en av skivans bätttre spår.
Sedemera hittar vi en No I.D. produktion i "Tears Of Joy" med Cee-Lo på refrängen med sin karaktäristiska röst blir det en riktigt bra bit. På pappret ser "Maybach Music III" riktigt jävla bra ut med gästande T.I., Jadakiss och Erykah Badu, men jag tycker det blir bara tråkigt, vilket halva plattan är, vanligtvis brukar nerkortade album vara av högre kvalité men inte "Teflon Don", den 11 spår långa plattan skiftar mellan att vara riktigt soulful, skön Miami musik, lite feelgood skit faktiskt till att vara riktigt tråkig hissmusik.
"B.M.F" är ett av få hårda spår, låten är en passning och hyllning till den kriminella organistationen "Black Mafia Family" och dess ledare Larry Hoover och Big Meech, riktigt fett beat och ett trevliga verser av Styles P som är ytterligare en påhälsande rappare, en bra låt men känns som ett taktiskt drag för att stärka den förlorade street-credden, men säker smickrande för de nu fängslade bossarna.
Kanye West bidrar med produktionen på "Live Fast, Die Young" och passar även på att lägga ett par rim, visst har han gjort bättre låtar, men den är över genomsnittet.
annars är "Aston Martin Music" producerad av ständigt anlitade J.U.S.T.I.C.E Leaugue genomgående bra, beatet är grymt, bakåtlutat, futuristiskt och gästande Drake får vi i precis lagom dos och blir inte enformig som han lätt kan bli, refrängen står Chrisette Michele för.
Det är ingen dålig platta, Ricky har hittat sitt eget sound och utvecklat sina texter och fått lite mer djup och varierande teman, men det går inte att påstå att Rick Ross är en bra rappare, ibland känns han helt off-beat och låter väldigt monoton, i ärlighetens namn hade jag diggat den här plattan mer om inte hela historien om hans fejkade bakgrund uppdagats, det känns inte ärligt alla gånger, men trots allt värt en genomlyssning och vissa av ovannämnda spår kan läggas i kategorin bästa låtarna 2010, men främst tack vare de mäktiga vänner Ross har.
6,5/10
Bästa Spår:
"Free Mason" med Jay-Z
"Aston Martin Music" med Drake & Chrisette Michele
"B.M.F (Blowin Money Fast" med Styles P
"Tears Of Joy" med Cee-Lo
"Live Fast, Die Young" med Kanye West
Rick Ross, Teflon Don, Recension, Jay-Z, Frimurare, Miami, Hip Hop
