99 Problems...

Dax att summera året, här kommer de låtar som 99 Problems minns bäst från året som gått, i någon slags försök till rangordning.

Rappare har i bland en tendens att gå ut med saker som sedan aldrig blir av, ofta handlar det om när en skiva kommer och diverse samarbetsprojekt som aldrig blir av, nedan tar vi en titt på grupper och collabos som skulle blivit men som aldrig blev, vissa går man fortfarande och drömmer om.

Helter Skelter

När både Dr.Dre och Ice Cube lämnat N.W.A blev de polare igen, spelade in Natural Born Killaz tillsammans och sade sedan att ett dom skulle släppa ett gemensamt album under namnet Helter Skelter, men det är allmänt känt att det är svårt att jobba med Dre även om man hängt men sedan N.W.A-tiden som Cube gjort, som inte ens kunde få ett Dre-beat till sin senaste platta I Am The West. Helter Skelter låter som en dröm Ice Cube på Dr.Dre´s beats, de båda kompletterar varandras brister, men tyvärr förblir det bara en fantasi.

The Commission

Biggie Smalls tillsammans med Jay-Z, det var vad som planerades, även Charli Baltimore skulle ingå i första uppställningen. Biggie´s död satte tyvärr stopp för planerna, en del låtar spelades in som man b la hittar på Biggie´s Life After Death. Senare inkluderas även Diddy aka Puff Daddy, Lil Cease och producenten Lance "Un" Rivera till gruppen.

One Nation

I mitten av 90-talet bjöd 2pac över Boot Camp Clik till kalifornien för att spela in ett album med titeln One Nation. Det var ett initiativ för att få slut på hela East Coast/West Coast grejen, men även här satte 2pac´s död stopp för projektet och ingen verkar kunna svara på om inspelningarna finns kvar eller hur långt dom kom i sitt arbete. En del låtar har dock läckt och en av dem, Military Mindz, återfinns på 2pac´s soloplatta Better Dayz, som släpptes efter hans död.

Chairmen Of The Boards

Ännu en gång var Dr.Dre involverad i ett projekt som aldrig blev av, det var 2001 när Dr.Dre och Timbaland avslöjade att dom hade planer på gör ett gemensamt album vid namn Chairmen Of The Boards. Plattan skulle innehålla feautures av artister från Dre´s Aftermath och Timbo´s dåvarande bolag, det ryktades även ett tag att både Erick Sermon och Jermaine Dupri skulle ingå i konstellationen, det sades att projektet lades ner för att Dre behövde tid att jobba med Detox, tur var väl det....

Nasal Tongues

Nasal Tongues är lite utav ett Old School projekt, 1992 vill Beastie Boys medlemmen Ad-Rock bilda en grupp med B-Real från Cypress Hill, Q-Tip från A Tribe Called Quest och old school legendaren Busy Bee. B-Real och Q-Tip var tända på idén medans Busy Bee inte var jätteupphetsad, någon platta blev det aldrig, inte ens några läckta inspelningar.

Likwit Crew

Ett kollektiv av västkustens bästa underground artister satt samman av King Tee, artister som ingick var. Tha Alkaholics, Xzibit, Lootpack, Defari, Phil Da Agony (Strong Arm Steady), DJ Babu och ett nära samröre med Dilated Peoples. Även fast alla dessa artister samarbetar frekvent så har inte ett officiellt gemensamt grupp album släppts, det känns inte helt omöjligt, men ganska ändå.

Mer Värt Att Nämna:

N.W.A Reunion: I slutet av 90-talet planerade de gamla rävarna i N.W.A att släppa ett nytt album med Snoop Dogg som ersättare för den avlidne Eazy-E, Chin Check går att hitta på Next Friday Soundtrack, men inget mer.
Three The Hard Way: En grupp beståendes av Kurupt, Snoop Dogg och Ice Cube, still waiting.
Golden State Warriors: Ras Kass, Xzibit och Saafir.
The Standard: Q-Tip och Common.
Four Horsemen: Canibus, Killah Priest, Ras Kass och Kurupt.
The Good, The Bad & The Ugly: Dan The Automator, Dust Brothers, Prince Paul och DJ Shadow
Psychic Friends: Black Thought, Common, Jeru The Damaja, Pharoahe Monch.

Nasal Tongues, Likwit Crew, Helter Skelter, The Commission, One Nation, Hip Hop, Musik, Rap

Även om många anser att Hip Hop är en sampling, trummor a ´la DJ Premier eller Pete Rock, har kulturens utbredning lett till ett nytt dominerande sound, varifall kommersiellt och därtill hundratals avarter, hybrider och lokala företeelser. Men om vi håller oss ovan jord var det länge The Neptunes som dominerade, under början av 00-talet skulle alla ha ett beat från Pharrell Williams och Chad Hugo, det var garanterat en hit, samma sak gällde under en period för Timbaland och man kunde direkt urskilja en sådan produktion.

2010 blev året då en 19-åring från Virginia via e-mail tog första steget mot att bli nästa superproducent. Lex Luger satt hemma i pojkrummet och plinkade och bankade på diverse knappar och reglage, när han fick för sig att skicka ett beat till Waka Flocka Flame. Hard In Da Paint blev snabbt en hit och det slutade med att Lex Luger producerade elva spår till Waka´s debutalbum Flockaveli.

En ny trend var skapad och ingen kunde missta soundet för någon annan, det mörka, dramatiska, hårt smattrande trummorna eller som någon uttryck det: "impossible-to-play drum-machine programming" , som fick vilken klubb som helst att gå bananas var den hetaste skiten.

Efter framgången med Waka Flocka fick en annan rappare ännu längre söderut nys om det nya stjärnskottet. Rick Ross bad Lex skicka lite beats som slutligen blev B.M.F och MC Hammer hans två största hits från senaste fullängdaren och postionen som producenten man vände sig till för hit befästes ytterligare.



Han jobbade vidare med b la Slim Thug, Soulja Boy, Tyga och Fabolous, för att till sist även nå en av dom största i gamet nämligen Kanye West som bjöd in honom till studion för att jobba med My Beautiful Dark Twisted Fantasy och det hela slutade med att ha co-producerad iTunes-bonusspåret See Me Now med gästande Beyonce, Charlie Wilson och Big Sean. Nöjd med arbetet fick Lex chansen att producera första singeln från Kanye West och Jay-Z´s mycket framemotsedda gemensamma platta Watch The Throne. H.A.M har cirkulerat bland ljudvågorna de senaste veckorna.

Västkusten vill självklart även dom ha sin del av kakan och Lex blir anlitad av Snoop Dogg och skapar beatet till Platinum med R.Kelly som kommer dyka upp på Doggumentary i mars. Frågan är om den unge producenten kommer bli utmjölkad på allt han har av sitt karaktäristiska sound och när så det inte känns lika het längre försvinner han ur gamet, eller är han mer mångfasetterad än vad han hittills visat? Jag tycker det är grymt med ett eget sound men världen suktar hela tiden efter det senaste, hur som helst har han framtiden för sig.

Lex Luger, The Neptunes, Timbaland, Kanye West, Jay-Z, Rick Ross, Waka Flocka Flame, Hiphop, Musik

2010 var ett bra Hip Hop år, ett år då faktiskt ingen kan klaga, men nu är det dags att hoppas på framtiden och 2011, det finns en hel del releaser att se framemot vi tar en titt på vad framtiden har att bjuda på:

Dr.Dre - Detox
Vågar man ens nämna den mytomspuna Detox? Jag var helt övertygad om att den skulle släppas förra året och så blev inte fallet, men av någon anledning känner jag mig lika säker i år, Kush har ju faktiskt släppts och borde var ett livstecken, min gissning blir att den droppar som en bomb i Maj månad.

The Game - R.E.D. Album
Game är tillbaka hos Aftermath och hos Dre som han saknat så fruktansvärt, det kan magi men det kan också bli så att The Game hamnar i samma frysbox som så många gjort innan, hur som helst är The R.E.D. Album något att hoppas på Compton-pågen har hittills levererat superplattor och lär inte göra oss besvikna.

Jay-Z & Kanye West - Watch The Throne (1 Mars)
De två gamla Roc-A-Fella rävarna har slagit sig samman för att visa vem som bestämmer i gamet, kan bli helt fantastiskt, men jag är måttfullt hoppfull p ga någon magkänsla, på pappret magi.

Young Jeezy - Thug Motivation 103
Jeezy´s platta har liksom så många andra blivit uppskjuten och återigen uppskjuten, men trots det har Da Snowman droppat mixtape som hållt högre klass än mångas album, förhoppningsvis blir 2011 året då TM103 kommer.

Lupe Fiasco - Lasers (8 Mars)
Skejtarna älskar honom, backpackers älskar honom, men skivbolaget känner inte riktigt likadant, fansen kampanjade för att Lupe skulle släppa Lasers som dom så länge väntat på, nu kommer det då till slut i början av mars.

Yelawolf - Radioactive
Efter nyheten om signandet till Eminem och Shady Records växer förväntningar ytterliggare på Alabama-pågen och hans debutalbum Radioactive och för alla som lyssnat på Trunk Muzik 0-60 vet vilken talang Yelawolf besitter.

Lil Wayne - The Carter IV
Efter en del turbulens i karriären med en fängelsevistelse och en utflykt åt rockhållet är Lil Wayne tillbaka för att fortsätta The Carter-serien, frågan är om han kan leva upp till kraven, The Carter III var ett mästerverk en klassiker men mycket har hänt sedan dess Young Money har expanderat på gott och ont, men många ur hans eget rooster håller inte måtet på en Carter platta, kan han välja bort polarna för highclass gäster så kan detta bli minst lika bra.

KRS One - Return Of The Boom Bip
KRS har kämpat på för uppfylla sin egen profetia om att behålla platsen som nummer ett, visst har det blivit en del guldkorn även på senare år men inget album av klassiska mått, Men genom att hooka upp med DJ Premier som ska producera hela plattan kan det mycket väl bli så att KRS-One intar tronen igen.

Raekwon - Shaolin Vs. Wu-Tang (8 Mars)
Med OBFCL2 satte Raekwon punkt för den ständiga efterfrågan på en uppföljare till debuten, så nu är han tillbaka på ny kula med Shaolin Vs. Wu-Tang och det vattnas i munnen redan.

Ghostface Killah - Supreme Clientele 2
En annan Wu-Tang medlem som tillskillnad från Raekwon inte är klar med uppföljare är Ghostface Killah, som nu får chans att tillfredställa suktande fans med Supreme Clientele 2.

Killer Mike - Pl3dge
Med den här plattan avslutar Killer Mike eller Mike Bigga triologin som hittills levererat två fantastiska album och förhoppningsvis blir sista delen den bästa, om Killer Mike fortfarande hänger ihop med T.I. och Grand Hustle är oklart.

Andra album att se framemot under året:

Saigon - The Greatest Story Never Told (15 Feb)
Immortal Technique - The Middle Passage
Crooked I - Million Dollar Story (22 Mars)
Paul Wall - Political As Usual (25 Jan)
Strong Arm Steady - Arms & Hammers (1 Feb)
E-40 - Revenue Retrievin: Overtime Shift/Graveyard Shift (8 Feb)
40 Glocc - New World Agenda (15 Feb)
Reks - R.E.K.S. (8 Mars)
Three 6 Mafia - Laws Of Power (8 Mars)
Sam Sneed - Street Scholars (25 Jan)
Big K.R.I.T. - Title TBA
J.Cole - Title TBA

Wiz Khalifa - Title TBA (29  Mars)
Jay Electronica - Title TBA
Jadakiss - Top 5, Dead or Alive (31 Maj)
Royce Da 5’9 -  Success Is Certain (26 Apr)
AZ - Doe or Die 2
Pusha T - Title TBA
Big Sean - Finally Famous: The Album
Freddie Gibbs - Baby Faced Killer
Jay Rock - Follow Me Home (17 Maj)
Kendrick Lamar - Good Kid In A Mad City
Pacific Division - Grown Kid Syndrome
Drake - Take Care
Q-Tip - The Last Zulu
Brotha Lynch Hung - Coathangastrangla (5 Apr)
Kool G. Rap - Riches, Royalty & Respect
DJ Premier vs. Pete Rock - Title TBA

Masta Killa - Loyalty is Royalty
Ghostface Killah & Sheek Louch - Wu-Block
Pharoahe Monch - W.A.R. (22 Mars)
Apathy - Honkey Kong
Talib Kweli - Prisoner Of Consciousness
J-Live - S.P.T.A. (Said Person Of That Ability) (5 Apr)
Atmosphere - The Family Sign (12 Apr)
Evidence - Cats & Dogs
Blueprint - Adventures In Counter-Culture (5 Apr)
Brother Ali - Title TBA

Freeway - Title TBA
Tech N9ne - All 6s & 7s
Rick Ross - God Forgives, I Don’t
Snoop Dogg - Doggumentary Music (22 Mars)
Common - The Dreamer The Believer
Fabolous - Loso’s Way 2: Rise To Power
Fashawn - The Ecology
Slaughterhouse - Title TBA
Consequence - Cons TV
Maino - The Day After Tomorrow
Roc Marciano - Marcberg Reloaded
CunninLyguists – Oneirology (22 Mars)
Smif n Wessun & Pete Rock - Monumental (8 Mars)
Beastie Boys - Hot Sauce Committee
The Alumni (Lord Finesse, Large Pro, OC) - Title TBA

Dr.Dre, The Game, Raekwon, Killer Mike, Lil Wayne, Hip Hop, Musik

Här kommer de plattor som gjort störst intryck på 99 Problems under 2010, som har varit ett väldigt bra hip hop år med stabila släpp från veteraner men också ny fräsch skit från uppstickare, här har ni de 20 bästa släppen:

20. Z-Ro - Heroin

Houston-pågen Z-Ro släppte sitt tredje album med drogtitel och den här gången med den tyngsta av dem alla, det är en genomgående mörk och personlig platta, med gripande texter med djup, därför förtjänar Z-Ro att inkluderas på denna lista. Han har dessutom producerat mestadelen av beatsen själv vilket ytterligare förstärker det personliga intrycket.


19. T.I - No Mercy

No Mercy håller inte alls samma standard som exempelvis Paper Trail och många såg plattan som en besvikelse och jag kan hålla med om att i förhållande till tidigare album från "The King Of The South" är det kanske det sämsta, men trots allt ett stabilt album, med guldkorn som I cant help it, Get back up och All She Wrote med gästande Eminem, den senast nämnda är dessutom producerad av Max Martin, den svenska superproducenten.


18. Cypress Hill - Rise Up

Cypress Hill´s Rise Up fick ett ljummet mottagande bland recensenter mycket tack vare den svaga första singeln It Aint Nothin, dessutom var DJ Muggs ovanligt sällsynt i produktionen, på gott och ont. Men spår som Light It Up med beat av Pete Rock eller Armada Latina producerad av Jim Jonsin var lyckade drag, den senare dessutom gästad av den udda kombon Marc Anthony och Pitbull. Los Angeles gruppens första album på 6 år tar plats 18 väl förtjänt.


17. DJ Muggs Vs. Ill Bill - Kill Devil Hills

Om DJ Muggs var frånvarande på Cypress Hill plattan tog han desto större plats på samarbetet med Ill Bill, där han stod för alla beats bortsett från två co-produktioner en med G.Rocka och en med DJ Khalil. Kill Devil Hills är en rak höger till Illuminati och andra skumma organisationer som lurar i mörkret, Ill Bill lägger många riktigt tunga rader och vi hittar en gedigen gästlista med b la B-Real, Vinnie Paz, Raekwon och Slaine.



16. Nicki Minaj - Pink Friday

Innan Nicki Minaj släppte sitt debutalbum kändes hon mest som en gimmick, Young Money´s maskot, men med Pink Friday har hon bevisat att hon kan rimma, visst lutar det åt pop hållet, men det är innovativt och nyskapande, inget efterapande eller bajtande och det ska bli riktigt kul att få följa hennes utveckling. Ge Roman´s Revenge med Eminem ett par lyssningar, för övrigt är Right Thru Me och Girls Falls Like Dominoes bästa spåren.



15. Nas & Damian Marley - Distant Relatives

Att kombinera Reggae och Hip Hop har många gånger visat sig vara misslyckat och farhågorna för något i den stilen var stor inför släppet av Distant Relatives, men så kom vi då till maj månad och Nas & Damian Marley visade att det finns en anledning till att dom slagit sig samman, det finns en kemin emellan dom som gör att det funkar, man har turnerat världen över och ska fortsättta med det även nästa år vilket skvallrar om hur populär duon har blivit, As We Enter är plattans bästa spår.




14. Ghostface Killah - Apollo Kids

i början av året släppte Ghostface Wu-Massacre med Method Man och Raekwon, och för bara någon vecka sedan soloplattan Apollo Kids och gör ingen besviken, Ghostface Killah tar det tillbaka till det ursprungliga "Wu-soundet", smutsiga soul beats förgylls av en Ghostface som låter hungrigare och mer inspirerande än på länge.



13. Lloyd Banks - The Hunger For More II

Många är glada för G-Unit´s nedgång och älskar att håna crewet för deras mediokra försäljningssiffror, det var trots allt 50 Cent som en gång dissade allt och allt för just sina försäljningssiffror, vilket man nu får äta upp.
Lloyd Banks uppföljare till sin klassiska debut har heller inte varit en succé kommersiellt, vilket kan ses som ett tecken på att det här är kvalité, första singeln som släpptes redan i februari Beamer, Benz Or Bentley med Juelz Santana blev en riktigt radioplåga och har sålt i över en miljon ex digitalt, resterande musik är mörk, tung och traditionell New York skit, det är bra rakt igenom.



12. Hopsin - Raw

Hopsin blev en ny bekantskap och en positiv överraskning, Raw är ett riktigt bra album, västkust-rapparen som för ett par år sen signade till Eazy-E´s gamla Ruthless Records men som han nu har lämnat, påminner till viss del om Eminem flowmässigt, detta behöver västkusten och jag kommer följa varje move han gör.



11. Reflection Eternal - Revolutions Per Minute

10 år efter Talib Kweli´s och Hi-Tek´s första gemensamma platta var det i år dax igen, även om man kanske inte slår debuten på fingrarna är man när nog, detta är klassisk underground rap i modern tappning, bästa spåret tycker jag blir Strangers (Paranoid) med gästande Bun B.



10. Rick Ross - Teflon Don

Det smärtar en aning att ta med Ricky Ross på listan, med tanke på den falska image han bär med sig, men Teflon Don är ett bra album, jag vill påstå främst tack vare gästartister och en tung skara producenter, Kanye West, Cee-Lo, Drake och Jay-Z är i bland dem som bidragit med förhöjd klass på Teflon Don.



9. Freeway & Jake One - Stimulus Package

Freeway hookade upp med Jake One för ett indiesläpp på Rhymesayers, vilket visade sig vara ett lyckat drag, Freeways råa stämma över Jake One´s beats blir vacker musik och liksom Reflection Eternal är detta ett radarpar som jag hoppas kommer samarbeta mer i framtiden.



8. The Left - Gas Mask

The Left tar det tillbaka till The Golden Era utan att bli bakåtsträvande eller mossigt, Gas Mask innehåller allt man förknippar med 90-tals soundet, soul-samplingar, scratching och tungvridande rim, men allt modernt förpackat och aldrig långtråkigt. Kool G Rap gör ett mycket bra gästspel på Frozen. Dessutom har Detroit-gruppen förmodligen årets coolaste omslag.



7. Fat Joe - The Darkside Vol.1

Många inklusive undertecknad hade räknat ut Joey Crack, med all rätt efter ett par riktiga floppar till album har Fat Joe verkligen revanscherat sig med The Darkside, han tar det tillbaka till det ursprungliga råa och kompromissalösa soundet, stenhårt New York shit när det är som bäst, ett album som inte har ett dåligt spår.



6. Big Boi - Sir Lucious Left Foot - The Son Of Chico Dusty

Big Boi´s solodebut var förmodligen årets mest hypade släpp och förväntningarna enorma. Outkast´s ena halva levde kanske inte upp till dom högt ställda kraven till 100 procent men levererade ändå en modern klassiker, han vågade bjuda in mer kommersiella och nya artister som Gucci Mane och Yelawolf, men samarbetade även med mer kreddiga artister som George Clinton och Too Short och fick det att funka.



5. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy

Kanye West har gjort det igen, ytterligare en klassiker i bagaget med MBDTF och har en fulländad diskografi, Mr.West utvecklar sitt sound och det kommer ta tid att förstå storheten i det här albumet, Power och All Of The Lights är två personliga favoriter, även Runaway med Pusha T är tung.



4. Capone-N-Noreaga - The War Report 2

2010 var ännu ett år där det var modernt att göra uppföljare, ett riskabelt drag som slutade i flopp för många, dock inte för Capone-N-Noreaga som i och med The War Report 2 knöt i hop säcken från debuten från 97.
Det är ett mästerverk, mörkt, vackert, street förpackat med en röd tråd, gästas av Raekwon, Busta Rhymes, The LOX, Faith Evans, Avery Storm med flera.



3. B.O.B - The Adventures Of Bobby Ray

En artist som signat till T.I´s Grand Hustle kanske inte förväntas låta som B.O.B gör, men T.I har ett öga för talang, Bobby Ray gjorde en fantastisk debut 2010, en rakt igenom grym platta, där han både sjunger, rappar och spelar diverse instrument, han har sitt eget sound, en sann artist.



2. Vinnie Paz - Season Of The Assasin

Vinnie Paz har agerat frontman för såväl Jedi Mind Tricks och Army Of The Pharaohs, men skulle under året även debutera som soloartist med Season Of The Assasin. Och rapgamets argaste man lyckas igen, ett fulländat aggressivt, personligt och gripande album, gäster som Clipse, R.A The Rugged Man och Beanie Sigel förgyller ytterligare, speciellt sistnämnde på Kill em all som är en riktig tung, aggressiv låt.




1. Eminem - Recovery

Efter ett par album av lägre standard än förväntat, återföddes Eminem på Recovery, visst hittar vi låtar designade för radion men det är inte dåligt för det, Dr.Dre´s inblandning har varit mindre än vanligt, han bidrog dock med So Bad som är riktigt tung, men det har även varit ett lyckat drag att jobba med producenter som Just Blaze och DJ Khalil, Eminem blottar sin själ, rimmar som aldrig förr över feta beats, därför är det årets album.



Honorable Mentions: Slim Thug - Tha Thug Show, Bun B - Trill O.G, Redman - Reggie, Kid Cudi - Man On The Moon: Legend Of Mr.Rager, Black Milk - Album Of The Year, Gangrene - Gutter Water, Tech N9ne - Gates Mixed Plate, E-40 - Revenue Retrievin, Ghost, Meth & Rae - Wu Massacre, David Banner & 9th Wonder - Death Of A Pop Star

Den som följt bloggen vet att 99problems har en förkärlek till hiphop-scenen som växer fram i Huntsville, Alabama. Det är dags för en kartläggning och djupdykning i vad som egentligen sker i den lilla staden som hittills mest varit känd för raketforskning. ST 2 Lettaz och Yung Clova utgör duon G-Side som främst satte sig på kartan med det hyllade mixtapet Huntsville International och sedemera fullängdaren Starshipz & Rocketz.

Jämförelserna har haglat över G-Side, OutKast, UGK och 8 Ball & MJG har nämnts och det är väl någonstans emellan dom här grupperna dom hamnar soundmässigt, man har ett väldigt unikt sound tack vare In-House producenterna Block Beattaz som kan sampla "cheesy" trance och techno till att bli något helt fantastiskt som exempelvis Run Things (Roll Tide Roll) en Albama-Anthem som samplar Dune´s Hardcore Vibes.
Den första januari 2011 släpps One...The Cohesive Album, en platta som hypats under en längre period, det är albumet som ska ge G-Side sitt stora genomslag i karriären och jag tvekar absolut inte.

Bolaget som backar Block Beattaz och G-Side heter Slowmotion Soundz och man kan följa dom via www.huntsvillegotstarz.wordpress.com

Men Alabama-scenen består inte enbart av ovannämnda artister vi hittar även Yelawolf här som har nåt störst kommersiell framgång, nu senast med Trunk Muzik, han är numera signad till Interscope Records och väntar nu på att släppa sina första fullängdare, under det gångna året har Yelawolf hunnit med att gästa på Big Boi´s solodebut. Han har även bidragit till en av årets bästa låtar i I Wish med Raekwon.


En annan klick från raketstaden är Paper Route Gangstaz, även det här gänget rappar vanligtvis över Block Beattaz produktioner men har även släppte mixtape med Diplo som av någon anledning funnit tycke för grabbarna och breddat deras publik.

Jackie Chain är riktigt härlig typ, en långhårig amerikanskasiat och är inte stereotypen för en rappare, men grabben kan spotta, mest känd för samarbetet med Kid Cudi på Rollin, han har släppt många feta mixtapes vilket också lett framtill att han signats och väntar på officiellt släpp.
Diamonds & Cadillacs heter Jackie Chain´s absolut bästa låt som borde vara en global hit, har man inte hört den redan sök upp den!

Vidare hittar vi artister som Kristmas, G Mane, DB49, Mic Strange och en drös andra som definitivt kommer bidra med en maktförskjutning i rapgamet varifall geografiskt.




Huntsville, Alabama, G-Side, Jackie Chain, Yelawolf, Hip Hop, Musik

Eminem är en jobbig artist att älska, det är inte så hippt längre, det mest accepterade är att älska debuten The Slim Shady LP möjligtvis även uppföljaren Marshall Mathers LP men allt därefter är tabu i "finare" kretsar av musik och hiphop konässörer. Visst kan jag förstå argumenten till viss del, Eminem är en popstjärna ur många aspekter, men trots allt gör han fortfarande mycket musik som kan klassas som "Underground".
Problemet kanske är just att han tilltalar den breda massan med radiohits men man kan vem man än är är inte förneka hans skills rent textmässigt.

Men det här handlar inte först och främst om huruvida Eminem till hör vilken genre, den här artikeln ska fokusera på Eminem´s gästverser och en utveckling hos Detroit-sonen som för mig är oroväckande.

Eminem har alltid varit väldigt delaktig och satt sin prägel på såväl Shady Records releaser och Aftermath med för den delen och sedemera G-Units projekt, inte minst spelade han en viktigt roll i skapandet av Dr.Dre´s comeback med The Chronic 2001. Däremot har han alltid varit sparsam med gästverser till "utomstående" artister.

Innan det stora genomslaget förärades underground och hardcore artister som Sticky Fingaz och Masta Ace med samarbete, därfefter under de första åren artister med street och/eller conscious cred, som Redman, Missy Elliott och The High & Mighty.

2001 var året då den nu så omtalade Renegade med Jay-Z släpptes, diskussioner om hurvida Eminem mördade Jigga på sitt eget beat har pågått hur länge som helst, en sak är varifall säkert när Eminem gästar göra han det riktigt jävla bra.

Sedan är det dax för 50 Cent att slå igenom, återigen har han ett finger med i skapandet av en klassiker Get Rich Or Die Tryin, Eminem förgyller två låtar och mest framstående Patiently Waiting. Det är ungefär vid den här tiden som Obie Trice också entrar gamet även han med stöd av sin polare Marshall Mathers som inte gör någon besviken den här gången heller.

Han gör ett bra inhopp även på The Game´s We Aint på Compton-pågens debut The Documentary och lägger en trevlig bit text på Fat Joe´s remix av Lean Back.




Men i efterspelet av G-Units storhetsera faller Eminem i kvalité, samarbetena på 50 Cent´s uppföljare känns oengagerade och tråkiga, lågvattenmärkena kommer 06-07, först med Curtis Jacksons Peep Show och sedan med Akon´s Smack That som visserligen blir en radiohit men ur ett lyricistiskt perspektiv inte platsar ens i en dyslektisk poesisamling. Undantaget den underskattade förbrödringen med T.I. på Touchdown där Em även stod för beatet.

Under den här perioden var Eminem nerkörd i droger vilket kan vara en orsak till kvalitetsdippen och de frekventa samarbetena med Shady/Aftermath/G-Unit artister avtog.
Sammanfattningsvis kan man såhär långt säga att på "utomståendes" projekt briljerar han, dom är få och den allmänna synen är att man får inte en Eminem vers huver som haver, men får man en ja då blir det jävligt fett.

Så är vi då nästan framme i nutid, den vite mannen från Detroit är åter drogfri och tillbaka i högform, första collabon efter en längre tids tystnad blir med Drake, Lil Wayne och Kanye West på Forever och han mördar fullständigt beatet. 50 Cent droppar nytt och en gästande Eminem är numera standard, Psycho som låten heter överraskar dock rejält och är Eminem´s bästa insats på en 50 platta sen debuten.

Li Wayne får också finna sig att bli ägd på sitt eget shit när Marshall hälsar på på Drop The World för att sedan stanna till hos B.O.B och Airplanes part II.

Och det är här min oro börjar växa, de senare åren har gästandet blivit mer frekvent, visserligen har han inte tappat i kvalité hittills men jag är orolig för att han numera är mer lättköpt, samarbetet med Rihanna på egna plattan innebar att han gästade hennes platta som gentjänst, mig veterligen har han aldrig tidigare gästat någon RnB artist (Akon vet jag inte hur man klassar). Oron stärks ytterligare av Nicki Minaj collabon Roman´s Revenge, T.I.´s senaste singel All She Wrote är visserligen riktigt tung, men jag hoppas att han inte lockas in i överhastade samarbete, att Eminem gästar en platta har alltid betytt att det är en jävligt bra låt på gång (mestadels) och så hoppas jag det förblir, Eminems gästverser ska vara en exklusiv produkt som enbart kan konsumeras av den absoluta eliten, för att sedan förädlas och presenteras för oss, vi som faktiskt lyssnar.

Eminem, Shady Records, 50 Cent, Hip Hop, Musik

Hipsters det har varit mycket snack om hur de invaderat hip hopen, vår kultur eller är dom en del av kulturen och i så fall är inte det ok? Nej mina vänner dom är inte en del av kulturen dom är inte en del av någon kultur överhuvudtaget, en hipster kan endast jämföras med den blodsugande fästingar som hoppar från kropp till kropp och byter så fort dom är fulla eller dör...helst dör.

Liksom de gjort med politiska ideologier gör dom även med kulturella fenomen, för hipstern ser inget värde i låt säga The Cool Kids, de ser endast värdet i att kunna associeras med dem och kunna vidare berätta att dom lyssnar på The Cool Kids, men när så för många lyssnar på samma sjunker värdet och statusen på att var en åhörare av deras musik och byter således värdkropp, därför är dom ett hot mot alla kulturyttringar trots att dom ofta framställs som kulturberikare, de ses i dessa sammanhang, som journalister, som klubb-promoter, designers och så vidare, men låt er icke luras dom bär falsk vittnesbörd.

En hipster är en ondskefull nörd, en nörd är oftast en underbar människa som besitter en oerhörd kunskap inom vissa område en människa som oftast får ta alldeles för mycket skit under sin upväxt för att sedan bli framgångsrik som vuxen, men Hipstern den ondskefulle-nörden, blir vuxenvärldens bully, med ironiska blickar, ironiska mustacher och väldigt fula byxor och tröjor också för den delen, dom har redan invaderat den elektroniksa musik scenen som är förlorad för alltid.

Hip Hop har alltid varit den "lille mannens" kamp mot överheten, inte en bortskämd hipsters lekstuga där han får röka ostört utan föräldrarnas insyn, mitt största vapen mot dessa grupperingar är att bjuda in deras  föräldrar till tillställningar där vår musik spelas, på så sätt blir deras bluff synad, ciggen fimpas, vinet rinner likt en syndaflod längs golvet och pratet om en bohemisk och vild uppväxt stiger mot skyn lika fort som röken från den egenhändigt rullade ciggen. Låt dig aldrig avskräckas att bära de kläder du vill, det handlar inte om det, det handlar om attityder.

Låt oss i frid få leva med våra excentriska artister som nämnda Cool Kids eller Kanye West, Kidz In The Hall eller någon annan som tvingats på etiketten hipster och låt oss för alltid hålla det ute, låt dom bygga sitt eget kotteri, där overiszed tischor trängs med grova bågar, men som Thåström sa: Släpp aldrig in dom här!
 Hip Hop, Hipsters, Musik, Kultur

Memphis är en stad med en stolt musikhistoria, legender som Johnny Cash, B.B. King, Isaac Hayes och förstås Elvis Presley påbörjade sin karriär i Tennesee´s största stad under 50-talet.

Så det känns naturligt att just Memphis har spelat en viktigt roll i söderns dominans av hip hop scenen, men man ses ändå i allmänhet lite som lillebror i sammanhanget, man tänker kanske främst på Atlanta, New Orleans, Houston och Miami.
Det sägs dock att det var i Memphis som Crunk uppstod för första gången och upphovsmännen sägs vara Three 6 Mafia, musiken spred sig sedan vidare till övriga städer och främst Atlanta där Lil Jon närmast tog patent på Crunk. När rappare som T.I. och just Lil Jon slår på trumman för sitt hood och stad, gör inte artister från Memphis samma sak alternativt det får inte samma genom slag.

Men man har en väldigt bra scen, det är främst den karaktäristiska crunken som dominerar i någon slags fusion med bounce och främst i ledet står Three 6 Mafia. DJ Paul, Juicy J och Lord Infamous bildade gruppen i början på 90-talet och har nu nära 20 år i gamet vunnit respekt över hela världen inte minst genom att bli första rapgrupp att vinna en Oscar, som man förärades med genom sin medverkan till orginalmusiken i Hustle & Flow som för övrigt utspelade sig i just Memphis.

Trion är dessutom ansvariga för att tagit fram andra artister från sin hemstad i rampljuset, som Juicy J´s egen bror Project Pat och Gangsta Boo. Man har även släppt musik som solo artister, Juicy J´s 2009 släpp Hustle Til I Die är ett smärre mästerverk och singeln North Memphis Like Me är en anthem för stadens hip hop scen utan dess like.

Three 6 Mafia´s Stay Fly från 2006 blev gruppens mest framgångsrika låt kommersiellt sett, låten gästades av en annan Memphis-grupp nämligen 8Ball och MJG. Gruppen har en liknande historia som DJ Paul och Juicy J som numera är enda kvarvarande medlemmar, de båda började också sin karriär i början av 90-talet, man signade ett kontrakt med Diddy´s Bad Boy Records men har numera T.I.´s Grand Hustle som hem.

De verkar även som soloartister, 8Ball har b la spelat in ett album tillsammans med Outlawz E.D.I. Mean.
Både 8Ball och MJG har egna bolag där man jobbar med yngre förmågor, b la har man snappat upp Da Volunteers som börjat bygga sig en fanbase i sydstaterna.

Al Kapone är en rappare som haft stor betydelse för Memphis undergroundscen och har varit i gamet längre än båda ovannämnda grupper, hans karriär fick även den större uppmärksamhet när Hustle & Flow gick upp på biograferna, Kapone skrev b la Whoop That Trick, som är en av huvudlåtarna i filmen. Han har haft fler låtar på soundtracks så som Stomp The Yard, men den ytterst tunga The Deepest Hood.

Nästa stjärna från Memphis spås bli Yo Gotti, en snubbe som redan samarbetat med Lil Wayne och Gucci Mane, han fick även äran att medverka på Lloyd Banks remix av Beamer, Benz Or Bentley. Han jobbar just nu på ett nytt albumKitchen Live From The Kitchen, släpps den 21 December och blir troligen hans riktiga genombrott.

Drumma Boy är den producent som fått störst framgångar, han flyttade dock till Atlanta för att utveckla sin karriär, vilket många menar är det som urholkar den lokalascenen, att man tar flyttlasset till just Atlanta.
Slutsatsen för min del blir att Memphis ska inte underskattas, man har fortfarande kvar sitt genuina-sound och får alldeles för lite cred, det är trots allt födelseplats för Crunken.

Memphis, Tenessee, Hip Hop, Three 6 Mafia, 8Ball & MJG, Yo Gotti, Drumma Boy, Musik

Vinnie Paz frontmannen i Jedi Mind Tricks ville ena östkustens underground artister under samma flagg, resultatet blev Army Of The Pharaohs, som till en början 1998 bestod av Vinnie Paz, Chief Kamachi, Esoteric, Virtuoso och Bahamadia, i denna konstellation släpptes en del strö-låtar under 98, men det var istället Jedi Mind Tricks som nådde framgångar och AOTP hamnade i skymundan.

Det var först 2005 man tog plats på allvar, nya namn som Celph Titled, Apahty, Reef The Lost Cauze, Des Devious, King Syze, Faez One och Outerspace, Virtuoso och Bahamadia var inte längre medlemmar men man hade nu en ännu starkare grupp än ursprungligen.

det gemesamma albumet "The Torture Papers" sammanställdes 05 och var precis vad underjorden behövde, AOTP positionerade sig som ett "Underground Dream Team" med tunga beats, samplade stråkar och stor vikt på rimmen. 2007 släppte man andra plattan "Ritual Of The Battle" och släpptes liksom som första albumet av Babygrande Records, tredje spåret är producerat av Esoteric och heter "Dump The Clip" och är en låt som för alltid kommer ligga och pendla på min topp 5 lista över bästa låtar någonsin, för min del säger den låten allt om vilken talang AOTP besitter. För utom den här underbara låten var det också så att ett antal medlemmar tillkom i samband med plattan, Jus Allah, Doap Nixon, Demoz och King Magnetic gick in i startuppställningen.

"The Unholy Terror" släpptes i Mars i år och även till detta album tillkom nya medlemmar den här gången var det Block McCloud och Journalist som klarade inträdesprovet, man är alltså i dag 12 rappare och därtill även producenter. Army Of The Pharaohs har potential att bli ett nytt Wu-Tang Clan om man mer konsekvent gick ihop som ett, men skillnad är att AOTP inte har varit grunden för dessa artister så som Wu-Tang har varit för dess medlemmar, rapmässigt är man likvärdiga eller nästintill, dock har man ingen Rza och däri kanske den största skillnaden ligger.

Men AOTP-bägaren skvätter över sin framgång till dess anhängare och affiliates, Outerspace har definitvt kommit ut i ljuset, tyska Snowgoons är kanske de icke-amerikaner som vunnit mest respekt på den amerikanska underground scenen. Istället för att beskrivas som en supergrupp kanske man borde jämföra AOTP med en fackförening, som tar han om sina medlemmar, ger dem styrka och riktlinjer att använda sig av och ibland ses man och skapar ännu mer tillsammans och blandar dessutom i en skvätt politik.
 
Army Of The Pharaohs, Vinnie Paz, Jedi Mind Tricks, Outerspace, Hip Hop, Musik

Kanada ett att världens största länder och granne med dom 50 staterna, Kanada är till ytan större än USA men ses ändå som lillebror i relationen mellan de båda. Detsamma gäller inom hiphopen vilket kanske egentligen är ganska naturligt, men det geografiska avståndet är mycket närmre än det kulturella, artister som har det stora landet norr om gränsen som hemland har inte alls nått samma framgångar som sina kollegor i söder.

Man har länge varit utan en artist som slagit igenom kommersiellt till för ett par år sen då en figur som både kunde rappa och sjunga dök upp på scenen, jag snackar så klart om Drake, svärmors drömmen från Toronto sålde ex av sitt mixtape "So Far Gone" som om det vore 1995 och nu med debutalbumet "Thank Me Later" ute och Lil Wayne i ryggen kan Drake räknas som en superstjärna.

Så vilka artister värda att nämna hittar vi under lönnlövet?:

Kanada har faktiskt länge haft en stabil underground-scen man har även gedigna "Conscious" artister som K´naan som man kanske främst ser som en Somalier där han spenderade sin barndom men kom sen som flykting till Toronto via New York. Han blev känd för den stora massan när hans "Wavin Flag" gjordes om till theme för fotbolls-VM i Sydafrika.

K-os är en annan inom samma kategori, även han från Toronto och med en liknande musikalisk stil.

Blickar vi längre västerut mot Vancouver hittar vi Swollen Members, en grupp som vunnit respekt i gamet och anses av många vara en av de mest kreativ och innovativa artisterna inom genren.
Toronto tillsammans med just Vancouver är de städer med störst aktivitet.


Saukrates har en polare i amerika och det är ingen mindre än Redman och är signad till hans bolag, han har även turnerat med Kanadas popprinsessa Nelly Furtado och ska förhoppningsvis snart släppa sitt andra album.

Buck 65 är en artist som har en väldigt egen stil och integrerar Blues, Rock, Country och lite annat smått och gott i sin musik.  I Kanada är man alltså både väldigt traditionell och lägger stor vikt vid lyricism men och andra sidan är man också väldigt innovativ, med K´naan och K-os i spetsen för det senare nämnda.
Det finns inget övergripande "Kanadensiskt Sound" men det jag tycker genomsyrar den mest av hiphopen är att det finns själ och medvetenhet i musiken, vilket kanske beror lite på det lillebrors-komplex gentemot grannlandet USA, man är helt enkelt tvungen att steppa upp gamet om man överhuvudtaget ska ha en chans att synas och det är bra, Kanada är "Quality Over Quantity".

Sist men inte minst den helgalne Tom Green var faktiskt innan skådespelarkarriären och MTV rappare i gruppen Organized Rhyme som hade en hit i början av 90-talet med "Check The O.R".

 
Kanada, Vancouver, Toronto, Hip Hop, Musik, Drake, Swollen Members, Buck 65, K´naan, K-os

Gängkulturen har länge varit ett av Los Angelse och USA´s största samhällsproblem som skördat tusentals liv genom åren, de flesta av oss känner redan till deras verksamhet, den som lyssnat på och följt hiphopen genom åren har haft svårt för att missa Bloods och Crips budskap. Vi känner till vad dom sysslar med allt det negativa, men varför attraheras då så många av gängen? De sociala och politiska aspekterna som ligger bakom uppkomsten av gängen tänker jag inte gå in på, men ur de fattiga och segregerade områden i Los Angeles formades gängen ur samma område kommer många Hip Hop artister som av en eller annan anledning valt bort gangbangandet och istället fokuserat på musiken, en del har själv varit medlemmar eller är fortfarande eller har levt väldigt nära gängens verksamhet.

Så för dom artister som finner inspiration till sin musik ur sin egen vardag, i sitt förflutna eller i sin uppväxt känns det naturligt att gängens verksamhet får utrymme i texterna. Vissa av dessa artister har nåt otroliga framgångar, som Snoop Dogg som inte hymlar med att han tillhör Crips och som med allt annat kommer alltid mindre lyckade kopior att försöka följa samma recept. Bloods och Crips är kriminella gäng, det är ingen tveksamhet om det, många artister i gamet är tvugna att betala till dom för att kunna uppträdda i vissa städer riskfritt, men har till exempel Bloods större nytta av att Lil Wayne claimar deras färger än att kräva honom på pengar varje gång han dyker up för en show i Los Angeles? Mitt svar är ja, min tes är att Bloods och Crips (med en viss ledning för Crips) är världens bästa organisation vad gäller marknadsföring och varumärkesbygge, långt före sin tid, en brand manager kunde inte hittat en bättre praktikplats, kanske ur säkerhetsperspektiv men inte ur ett varumärkesbyggande. Låt oss börja med grunden som är färgen, rött representerar Bloods och Crips blått, så enkelt så genialt, det är färger som sticker ut från den vardagliga klädseln, jämför med några av världens största varumärke som: Nike - Swoosh eller Adidas - Three Stripes igenkänningsfaktorn är skyhög.

Men inte nog med det, man har gjort det jävligt coolt att stoppa ner en röd bandana i bakfickan, man har laddat den röda färgen med stolhet eller den blåa. Så hur når man ut till allmänheten eller ännu bättre målgruppen, man vill förstås knyta till sig unga män som arbetskraft, man infilterar världens största ungdomskultur genom t e x Snoop Dogg, The Game, Lil Wayne och 40 Glocc, nu har man en kanal till målgruppen, precis som Risi Frutti har Peter Forsberg, Babybliss har Magnus Samuelsson eller som Elgiganten hade Dogge Doggelito. I videoklippet nedan delar Snoop med sig om sina tankar kring gängtillhörigheten:


Med hiphopen vinner man automatiskt nya kanaler, då dessa artister finns på nätet, på TV, i radio och all annan tänkbar media, på gatan finns man redan i form av tags, på events syns man klart och tydligt i blått eller rött. Grädden på moset är dansen och därför anser jag att Crips ligger i framkant då deras "Crip Walk" har nåt en grymt hög popularitets nivå i jämförelse med Bloods "Blood Walk". Det är alltså en maskin med ett enormt inflytande och på senare ett inflytande som är globalt tack vare internet.

Precis som de flesta amerikanska trender har även denna nåt vårt avlånga land, problemet för gangbangers i Sverige är att vi inte har några ghetto i detta land, vi har heller inte haft någon Crack-epidemi, vi har inget system som gör att rika har bättre tillgång till utbildning, det känns helt enkelt svårt att motivera en kriminell karriär för att man "inte hade något val".

Så är det bra eller dåligt? Ingen aning, problemet är så djupt historiskt rotat och en konsekvens av det amerikanska politiska systemet, därör känner jag att när vi snackar "ungdomsgäng" i Sverige bör vi kanske sätta in det i sitt rätt perspektiv.

Bloods, Crips, Marketing, Branding, Hip Hop, Snoop Dogg, Lil Wayne, The Game

Allt som kan sägas om Tupac Amaru Shakur´s liv har förmodligen alla med lite insyn i hip hop kultur redan hört, för mig är han "G.O.A.T" en diskussion man kan ha i all evighet, min motivation utgår från, känsla och buskap, han var inte briljant teknikst sett ( därmed inte sagt att han inte var bra) men kombinationen av teknik, känsla och budskap gör honom till den bästa.
Att så många vägrar acceptera hans död förstärker argumentet, men låt oss nu fokusera på det som hände efter hans död. 2pac var extremt produktiv hans liv bestod i att röka och spela in musik i studion därför har han också lämnat efter en mängd osläppta acapellor (mestadels) och låtar. Efter hans död inleddes en rättstvist mellan "Death Row Records" och hans mor Afeni Shakur om vem som ägde rättigheterna till inspelningarna, Afeni vann och bildade "Amaru Entertainment" som började släppa 2pac´s musik. Men innan dess hade Death Row hunnit släppa klassikern och den mytomspunna "The Don Killuminati: The 7 Day Theory" som gav diverse människor med en konsipratorisk läggning vatten på kvarnen,, allt från gömda budskap i låtarna och konvultet, till namnbytet Makaveli, i vilket fall som helst kan det vara hans bästa album någonsin färdigställt på enbart 7 dagar,  Tupac själv beskrev albumet som:

"The prophecy delivered to the lost by the lost. The chosen words for the chosen people who think with their third eye and feel with they heart"


Efter Makaveli-plattan tog Afeni Shakur över rodret och ansvarade för hans musik första släppet blev "R U Still Down? (Remember Me)" ett gediget dubbelalbum som höll hög kvalité singlar som "Do 4 Love" och "Wonder If Heaven´s Got A Ghetto" hittar man på plattan, det märks tydligt att beatsen är avsedda för texten.

Året efter 1998 släpptes "Greatest Hits" plattan innehållandes en del sedan tidigare osläppta låtar som: "God Bless The Dead, "Troublesome ´96", "Uncondtional Love" och hans absolut största hit "Changes".
För att ytterligare spä på ryktena om hans fejkade död hörde man inledningsvis i "God Bless The Dead" Tupac säga: "Rest In Peace To My Motherfucker Biggie Smalls", Biggie blev mördad efter 2pac, men det visade sig att det handlade om en annan polare med samma alias.

2001 släpptes ett nytt dubbelalbum "Until The End Of Time". Kvalitén på beatsen var minst sagt under medel och man borde ha ifrågasatt vem som hade kreativ kontroll över projektet, albumet gjorde verkligen inte 2pac´s talang rättvisa, det kändes som om man slängde på acapellor på skräpbeats och tog med skrotade låtar och annat överblivet för att fylla ut, om man hållt sig till ett album med 14-15 spår skulle det varit godkänt.

Året efter släpptes ännu ett dubbelalbum "Better Dayz" som var en total motsats till föregående släpp här hittar man några av Tupac´s bästa låtar så som "Still Ballin", "My Block" och "Fame", man började också plocka in gäster som inte fanns med på orginalinspelningarna, vilket kan kännas lite orättvist mot 2pac, dock kan man inte förneka att Trick Daddy lägger en riktigt grym vers på "Still Ballin", Nas som gästar på "Thugs Mansion" hade en mindre beef med 2pac men har sedan berättat att dom träffades och blev vänner innan hans död.

2003 gick "Tupac: Resurrection" upp på biograferna och till detta ett soundtrack där Afeni Shakur anlitat Eminem som producent, en tidigare osläppt låt "Ghost" producerad av just Marshall Mathers dyker upp på soundtrakcet, vilket är riktigt jävla bra både beatet och rappen, Eminem producerade även en ny version av "Runnin" som 2pac spelade in med Notorious B.I.G.

Eminem fick äran att följande år producera nästa soloplatta "Loyal To The Game" men fick mycket dålig kritik för sin insats, oförtjänt enligt min mening, "Ghetto Gospel" blev en av 2pac´s största hits någonsin, "Hennessy" med Obie Trice är riktigt fet, "Thugs Get Lonely Too" med Nate Dogg är klasisk West Coast shit.

Däremot på "Pac´s Life" det senaste släppta albumet är det alldeles för mycket gäster som inte har något med honom att göra och det känns som om dom vattnat ur det sista ur arkivet.

Vissa hävdar att Afeni Shakur hans mor inte borde fått kontrollen över hans musik, att hennes relation till sonen egentligen aldrig var speciellt bra och att motivet endast skulle varit pengar, vem vet?
Det som är klart är att folk som sitter på inspelningar med 2pac har en garanterad kassako, Daz Dillinger säger sig sitta på en del, b la en orginal inspelning med Biggie som han kan tänka sig sälja för dyra pengar, men det jag är mest intresserad av är hur långt 2pac kom med projektet "One Nation" tillsammans med Boot Camp Clikk, på "Better Dayz" gästar delar av kollektivet på "Military Mindz" och ger en försmak av hur det skulle kunna låta.

Annars har "Death Row Records" nya ägare sagt att de ska släppa ett album med orginalinspelningar framemot jul, frågan är när tar det slut?






R.I.P Tupac Amaru Shakur







2pac, Tupac Shakur, Hip Hop, Krönika, Editorial, Musik

Det går inte längre att klassificiera Hip Hop som Hip Hop, sen musiken spridits sig globalt har subgenrer ploppat upp som svampar, på gott och ont har städer och regioner inhyst sig under samma flagga, The Bay area har sin Hyphy, New Orleans har sin Bounce och i Storbritannien hittar vi Grimen.

Så vad är det svenska soundet och har vi överhuvudtaget ett sådant? Om inte vore det till fördel eller nackdel för svensk hip hop att samlas i samma fack? Att konkurrera globalt är väldigt väldigt svårt för rappare från vårt lilla hörn av världen, dels har vi språkbarriären och dels har vi det faktum att USA är hiphoppens födelseland och har en mycket djupare koppling till kulturen och fullkomligt svämma över av talangfulla rappare.

Så vad skulle svensk hip hop kallas för? När Petter tog Hip Hopen ut i rampljuset 98 var hann tydligt influerad av det klassiska New York-soundet men något svenskt sound var inte att tala om, möjligtvis kan föregångarna Just D och The Latin Kings varit det första svenska soundet,  båda med humoristiska och lättsamma texter.

Latin Kings bidrog dock till att få fram förortsrappen, Ken och Ayo tog vid och idag bär en ny generation facklan vidare med Stor, Mohammed Ali och Näääk i spetsen. De har liknande texttema men skiljer sig för övrigt åt, det de har gemensamt med hiphopens rötter är närheten till människorna i sin närmiljö och ungdomar från förorterna kan relatera till dom.

A long came Timbuktu, med sin reggae-influerade musik och politiska och socialt medvetna texter hade Sverige fått en ny favorit inom hiphopen, vilket även bidrog till att Loop Troop och Promoe fick mer uppmärksamhet.
Lite mer tillbakalutad, positiv och trallvänlig hiphop verkade vara det som gick hem i stugorna.


Men det fanns fortfarande inget ord att sätta på svensk hip hop, idag har de populäraste artisterna börjat flörta med dansmusiken, vi har Maskinen, Adam Tensta, Pato Pooh och Lazee, alla engelskspråkiga förutom Maskinen, jag kan tycka det kan låta riktigt fett emellanåt, som bra Hip-House (om det nu finns) men det är en ständig balansgång mellan Hip Hop och Euro-dance, tankarna förs ofrånkomligt till Dr.Alban, Pandora och 2 Unlimited.

Rent kommersiellt är denna typ av "Techno-Rap" något som Sverige skulle kunna konkurrera med internationellt?
Och är det värt det, vill vi att det är det Sverige ska förknippas med, the price of fame liksom.

Var ligger vi i världsrankingen just nu, USA är självklar etta, England och Franrike fajtas om andra platsen, Kanada har inte kunnat undvika att influeras av sitt grannland, tyskarna är galna i Hip Hop och har många inhemska artister som är hur stora som helst (även David Hasslehoff), ska jag vara ärlig så vet jag inte mycket mer om övriga länders scener och vad vet dom om Sverige? Skicka gärna tips och kommentarer!

Vi har bra artister i Sverige men nu snackar vi globalt, då tror jag att det är det som gäller eller politiskt i stil med Loop Troop som trots allt skördat en del framgångar internationellt, men vi har ingen president som sitter och bestämmer hur musiken ska låta det är samhället och livet i stort som påverkar våra artister och tyvärr är det alldeles för ofta dom bara försöker efterlikna sina amerikanska förebilder istället för att gå sin egen väg.

 Svensk Hip Hop, Timbuktu, Loop Troop, Petter, Lazee, Adam Tensta, USA, Grime, Loop Troop

Ur askan efter västkust-östkust fejden och Death Row´s och Bad Boys dominans reste sig en ny jätte, No Limit.
Master P startade bolaget redan 1990 och jobbade till en början mycket med västkustsartister eftersom han mamma bodde i kalifornien och pappa i New Orleans. Det var dock New Orleans-soundet som skulle leda till den massiva framgången.

Det var Master P själv som stod för No Limit´s första releaser, han ingick även i gruppen TRU tillsammans med sina bröder Silkk The Shocker och C-Murder. Efter sparsamt med framgång på västkusten flyttade Master P bolaget till New Orleans där han byggde upp sin bas, E-A-Ski signades som en av dem första artisterna, sen följde en hel drös av rappare som: Mia X, Skull Duggery, Kane & Abel, Mac, Tre-8, Mr.Serv-on och Big Ed.

När TRU släppte sitt tredje album 1995 "True" och sålde guld började framgångarna komma, året efter släppte Master P sitt första platina album "Ice Cream Man" och No Limit artister började bli allt mer vanligt att se på topplistorna.

1997  hade skivbolaget växt ytterligare nytillkomna artister var b la: Fiend, Soulja Slim, Mercedes och inte minst Mystikal som med sin karakteristiska röst stod ut ur mängden. Störst av allt var påskriften från Snoop Dogg som redan var en etablerad artist och känd över hela världen. Rapparna gästade varandras plattor till höger och vänster, därför blev deras sound väldigt enhetligt på gott och ont.

Mystikal första albumsläpp på No Limit blev en stor succé "Unpredictable" sålde platina och stärkte ytterligare No Limits position, året därefter 98, postionerade sig Mystikal som en stjärna med "Ghetto Fabolous" som blev hans riktiga genombrott och cashen rullade förstås in även till Master P.

Snoops ankomst blev en försäljningsmässig succé, men var kanske inte hans starkaste släpp rent musikaliskt, "Da Game Is To Be Sold, Not To Be Told" var hans första på No Limit, vidare följde "No Limit Top Dogg" och då hade han återupptagit samarbetet med Dr.Dre och hunden var återigen på topp, klassikern "Bitch Please" återfinns på plattan.

Hans sista på bolaget "Tha Last Meal" var hans bästa och innehöll fler Dre beats, det visade sig även att beefen med Suge Knight levde kvar, då albumet gjordes tillgängligt gratis via Death Row´s hemsida, men det skadade knappast försäljningen som sålde platina och mer.


Året är 2000 och artister har redan och börjar lämna Master P´s bygge, enligt visa för att han endast brydde sig om sin familj, alltså Silkk och C-Murder, senare även sin son Lil Romeo.
Nu fanns endast Master P och hans brödrar, Mia X och Magic kvar, många av artisterna hade inte någon längre livslängd på sin karriär, en ny generation signades däribland Curren$y, men ingen lyckades lyfta bolaget.
C-Murder sålde plattor som smör framtill 2003 då han dömdes till livstids fängelse för mord och problemen för No Limit tog inte slut där utan sattes sedemera i konkurs. Nedan kan ni se videon som fällde honom:































Master P och No Limit har gjort ett avtryck på hiphopen, man introducerade en ny stil inte bara musikaliskt utan även visuellt med sina typiska omslag och logtyp var man en del av "Bling Bling" eran, tyck vad man vill, vid sin topp tjänade Master P multum med miljoner och var bland de rikaste i landet inom branschen. Även om många artister på bolaget inte höll i längden var där ändå en del som fick sina första framgångar i New Orleans, Mystikal gjorde stor succé efter att ha lämnat bolaget men dömdes sedan för våldtäkt och har precis blivit frigiven, Drumma Boy, producenten som numera jobbat med b la T.I. startade sin karriär på No Limit.





Round Out The Tank!!



Master P, No Limit, Mystikal, Snoop Dogg, C-Murder, Hip Hop, Bling Bling, Youtube

Vad är Dr.Dre´s problem? Den frågan har jag ställt mig många gånger, jag älskar hans musik, hans produktioner, att han är en perfektionist vet vi vid detta laget med tanke på den enorma fördröjningen av "Detox", men alla dessa artister han signat som aldrig kommit loss, vad har egentligen hänt?

Många gånger har det vattnats i munnen när man hört att en ny artist har skrivit på för Aftermath, som Rakim t ex, kanske världens bästa rappare på beats av åtminstone topp 3 producenterna i världen, det hade varit magi, men det blev aldrig nåt.

Han skulle producera merparten av Raekwons "Only Built For Cuban Linx 2" som ändå är en modern klassiker och Dre bidrog med två riktigt bra beats, men återigen, what the fuck happened?

Busta Rhymes han med att släppa ett album "The Big Bang", som fick oförtjänt kass kritik, men som hade enorma kommersiella framgångar innan han gick vidare, förmodligen p ga Dr.Dre´s sega tempo. Busta hade dessutom resterna av Flipmode Squad med sig och ryktet gick om att Rah Digga skulle släppa sitt länge efterlängtade album hos den gode doktorn, men icke.

Också fortskrider historien, de enda artister som släppt mer än 1 album på bolaget är 50 Cent och Eminem, inte ens Dre själv har släppt mer än "Chronic 2001".

När Dre bröt med Death Row och bildade Aftermath var The Firm, supergruppen bestående av Nas, Foxy Brown, AZ och Nature, de första att släppa på bolaget, det räknas förvisso som en klassiker, men återigen 1 album och inget mer.


En av de första artisterna att signa på bolaget var Dawn Robinson, RnB sångerska som precis lämnat En Vogue, men lämnade redan efter ett par månader eftersom Dre inte fick tummarna loss.

Många av hiphopens mest lovande talanger har fått sin karriär frusen hos Aftermath, Joell Ortiz, Bishop Lamont, King Tee, Eve, Stat Quo är några av de artister som lämnat bolaget utan att ha släppt någon musik.

Förvisso är Aftermath paroll "Quality Over Quantity" men nånstans får väl gränsen gå?
För närvarande är Eminem, 50 Cent, Slim Da Mobster, Hayes och återvändande Game signade till bolaget, vem blir nästa man att lämna?

Någon som inte är besvikna på Dre är de producenter han arbetar med, som alla beskriver honom som ett musikaliskt geni och älskar att arbeta för honom, några av de allra bästa producenterna har varit lärjungar till Dre, namn som Scott Storch, Jake One, DJ Khalin, Dawaun Parker, Hi-Tek är några av dom som arbetat med Dre i studion. Men någon borde kanske sätta fart på den forne N.W.A medlemmen så vi kan få njuta av ännu mer musik.



Dr.Dre, Aftermath, Eminem, 50 Cent, Rakim, Busta Rhymes, Musik, Hip Hop

Året var 1999, Petter hade precis lagt Sverige vid sina fötter med "Mitt Sjätte Sinne" och svenska rappare ploppade upp som svampar i skogen, i sann hip hop-anda bildade Petter sitt eget bolag som han döpte till "Bananrepubliken", som blev en etikett under BMG.

Tanken var att skapa ett hem inte enbart för egna releaser utan även för andra artister, med från start fann Feven, Trippel Ett och ständige side-kicken Eye-N-I.
Om mitt "Mitt Sjätte Sinne" var "Reasonable Doubt" blev uppföljaren med just namnet "Bananrepubliken" Petters "Blueprint" och hade ännu större kommersiella framgångar än debutplattan, det var dessutom första släppet via egen etikett.

Petter banade vägen för den kvinnliga rappare som nåt störst framgångar i Sverige, Feven med två megahitar i ryggen "Bränn BH.n" och "Dom Tio Budorden" släpptes albumet "Hela Vägen Ut", men hypen kring Feven dog snabbt och hon försvann ur rampljuset lika fort som hon dykt upp.

Eye-N-I fick också chansen som soloartist och släppte 2001 "Radiorevolution" en gedigen platta som inte var riktad åt det kommersiella hållet men gjorde trots allt bra ifrån försäljningsmässigt med svenska mått mätt.

Och så har vi då Trippel Ett, duon introducerades på Petters album "Bananrepubliken" och var väl varken bu eller bä, efter detta släppte man singeln "Flickorna" som samplade Gyllene Tiders klassiker "Flickorna På TV2" och det blev förstås en hit, men "Svar På Tal" som blev deras enda release var ingen höjdare och var dessa herrar befinner sig idag är det ingen som vet.

Petter la ner sitt bolag efter dessa releaser, enligt han själv för att det blev mer jobb än han förväntat att driva skivbolag och handskas med sin egen karriär på samma gång, timingen var urusel, nedladdningen växte sig allt större i början av 00-talet och Petters två första album var de enda som undkom internets gratisutdelning av musik, bolagets nedrustning blev lite utav en symbol för var svensk hip hop var på väg och den enorma hypen hade nåt sitt slut, de artister som hade synts och hörts överallt förpassades till skivbolagens källare och var inte längre en lika attraktiv produkt.

I ärlighetens namn var det mycket som höll väldigt låg kvalité, när hypen var som störst kunde vilken idiot som helst greppa micken, snacka lite i takt och få skivkontrakt. Men svensk hip hop skulle behöva en plattform och "Bananrepubliken" kunde ha varit en sådan och kanske hjälpt fler artister att nå Petters framgångsnivå.

Petter, Bananrepubliken, Feven, Trippel Ett, Svensk Hip Hop, Skivbolag, Gyllene Tider

I dagarna släppte Fat Joe "The Darkside" en platta som tog han tillbaka till toppen i gamet,
men resan från Bronx till världscenen har varit brokig och fylld med konflikter, tragedier och förluster för Terror Squad´s ledare.

Fat Joe bildade tidigt i karriären sitt eget bolag som fick namnet Terror Squad och fungerade som underetikett till Atlantic Records. I början av 90-talet dök en ännu tjockare snubbe upp än Joey, nämligen Big Punisher en människa som skulle komma att betyda väldigt mycket för Joe. Vidare signades även Cuban Link och mindre kända Prospect.

Big Pun´s första platta "Capital Punishment" släpptes 1998 och blev en succé, sålde platina och Big Pun blev den första latino-rapparen att sälja det antal album.

Terror Squad var nu en grupp bestående av Fat Joe, Big Pun, Cuban Link, Triple Seis och Armageddon, en gemensamma platta
"The Album" släpptes 98 och sålde en kvartsmiljon exemplar och genererade klassiskern "What´cha gon do".

år 2000 var Big Pun´s andra album "Yeeeah Baby" redo för release, men utan förvarning avlider Pun av en hjärtattack, han hade varit kraftigt överviktig större delen av sitt liv och kroppen orkade inte längre. Pun´s bortgång blev ett hårt slag mot Fat Joe, Terror Squad och hiphopen, andra plattan släpptes samma år efter hans död och även denna gång blev det succé.

Men Big Pun var den som hade rekryterat både Cuban Link, Triple Seis och Prospect, de hade alla ingått i samma crew innan Pun blev signad och kallade sig Full A Clips Crew. De kunde inte dra jämt med Joey Crack och lämnade bolaget.

Istället tillkom Tony Sunshine och Remy Ma, den sistnämnde lyckades färdigställa och släppa sitt debutalbum "There´s Something About Remy: Based On A True Story" 2006. Innan dess hade hon dock assisterat Fat Joe på "Lean Back" som blev en enorm hit, en singel från andra Terror Squad plattan "True Story" släppt 2004. Trots återföreningen var medverkan av kvarvarande  orginal-medlemmarna Prospect och Armageddon minimal och på frågan varför ingen av dem ännu släppt solo-projekt svarade Joe att dom är: "Riktigt lata". Triple Seis påstod senare i en intervju att det var Big Pun som tillsammans med Triple Seis skrev Joey´s texter och att han nu använde sig av andra ghostwriters.

Men problemen skulle inte ta slut där även Remy Ma valde att lämna bolaget, besviken på försäljningen av hennes debut, senare skulle hon dömas för ha varit involverad i en skottlossning och avtjänar fortfarande sitt 7 år långa straff.

Trots all problematik med sina artister, signade Fat Joe DJ Khaled och han slog igenom kommersiellt och satte åter Terror Squad på kartan. Men Khaled har på senare tid representerat sitt eget bolag "We The Best Records" mer än TS och har även blivit president för "Def Jam South".

Till sist var det Tony Sunshine som sa upp sig och nu står Joey kvar som ensam artist, men han kan göra det med huvudet högt, trots alla motgångar är han fortfarande kvar i gamet och Terror Squad utan Big Punisher känns egentligen överflödigt.

Fat Joe, Big Punisher, Terror Squad, Cuban Link, Remy Ma, DJ Khaled, Krönika, Latino

Varje crew hade en rappande dam som medlem ett tag, alla skulle ha en "first lady" det blev liten som "The Token Black Guy" om nån har sett "Not Another Teen Movie" lika många gånger som jag.

Ruff Ryders hade Eve, Bad Boy hade Lil Kim, Death Row hade Lady Of Rage och Flipmode hade Rah Digga.
Det verkade vara inflation av positiv särbehandling, för visst kvoterades dem in på grund eller tack vare sitt kön, visst kan de rappa, men de har också en starkare image och för att dra en klyscha: sex säljer.


Alla kvinnliga rappare anspelar dock inte på sex, men många gör det, Lil Kim och Foxy Brown är två exempel, är de något de måste göra för att lyckas? I dagens mer kommersiella inriktning av Hip Hop kan det var en bra idé, idag gäller det inte bara att vara jävligt skicklig på micken idag måste du sticka ut och synas i bruset.

Nicki Minaj är den senaste tjejen att slå igenom, uppbackad av först Gucci Mane men nu Lil Wayne har hon slagit ner som en bomb, hon har en utmanade stil och är en medelmåttig lyricist, men kommer förmodligen skörda enorma framgångar.

Men kan kvinnor lyckas genom ren skicklighet på micken, självklart ska därtill läggas feta beats och ett musikaliskt öra, men utan det sexuella i fokus, ja är svaret, vi har Missy Elliott, Queen Latifah, McLyte och brittiska Lady Sovereign som exempel.

Men var håller alla hus, de kvinnliga rapparna verkar ha ännu större förkärlek till att hamna i trubbel än de manliga, Lil Kim, Da Brat och Foxy Brown har skakat galler, Remy Ma gör det fortfarande.

Och övriga som en gång haft rikligt med framgångar såsom Missy, Lauryn Hill, Eve och även Lil Kim verkar ha fastna i en dvala.

Lil Mama slog igenom härom året, visserligen med tuggummi-osande radiopop, men ändå, för att försvinna lika fort och sedan hoppas upp på scenen brevid Jay-Z och Rihanna och bara göra bort sig.

Så vad kan vi förvänta oss av framtiden, en drömscenario vore att se Missy Elliot komma tillbaka i gammal god form och agera isbrytare åt övriga kvinnor, detsamma hoppas jag om Lil Kim, som innan hon åkte in släppte ett smärre mästerverk i "The Naked Truth". Vidare skulle det vara riktigt fet om Rah Digga kunde få släppa något, Lauryn Hill ta tag i musiken igen och att få se en ny generation ta klivet fullt ut som Kid Sister och Jean Grae.

Men varför skulle dessa kvinnor ha mer gemensamt med varandra än t ex Foxy och Jay-Z? Visst dom får byta om i samma omklädningsrum och har alla vaginor, men det kanske är fel att bunta ihop dem i samma kategori baserat på kön å andra sidan har det en betydelse och är enkelt att göra då det trots allt är ganska sällsynt.

Kvinnligt, Hip Hop, Lil Kim, Missy Elliott, Foxy Brown, Eve, Musik

2006 dök en fet rappare från Miami upp i rampljuset, Rick Ross debuterade med "Port Of Miami" en hyllning och skildring av en knarklangares liv. Största hiten "Push It" baserades på en sampling av ledmotivet till filmen "Scarface" och det osade gangster och kokain långa vägar.

Rick Ross texter är inte ur åskådarens perspektiv, han har inte bara växt upp i ghettot och på väg till skolan sett , hallickarna, hororna och knarlangarna,inte bara observerat vapen och droger i en miserabel miljö utan aktivt deltakigt, tagit sig upp genom droghandeln, likt Scarface klättrat från botten och till slut nåt allra högst upp, som han själv rappar på "Hustlin": "Into distrubtion like Atlantic, Ships and airplanes cross the atlantic".

Vidare berättar han om sina kontakter med Pablo Escobar och Panama´s före detta president, den korrupta Manuel Norieaga som var involverad i droghandel och pengatvätt, " I know Noriega, the real Norieaga, he owe´s me a hundred favours".

Det är på riktigt, Ricky har inte bara hängt på gatuhörnen och varit en simpel hantlangare han har varit the shit.

The Bawse blev mer och mer känd och skivorna sålde som smör "Trilla" släpptes 2008, därefter planerades "Deeper Then Rap" släppas 2009.

Då förändrades allt, de berömda bilderna på Ricky Ross iklädd fångvakts-uniform dök upp på nätet och plötsligt sjönk hans trovärdighet till noll, den självutnämnde gangsterkungen hade jobbat för "andra sidan" vilket det närmast är dödstraff på, Ricky förnekade till en början att det överhuvudtaget var han på bilderna. Men erkände senare att det faktiskt var han.


Nuförtiden känns det som om av vara "real" är viktigare än att att ha skills rap-mässigt, det man inte har rap-mässigt får man ha i autencitet och känsla, Ricky hade nu inget av det och för att toppa problemen började den riktige narkotika-kungen Freeway Ricky Ross, som rapparen tagit sitt namn efter, göra sitt röst hörd, efter att suttit i fängelse ex antal år, där alla trodde han skulle förbli för resten av livet börjades det ryktas att han skulle snart bli frisläppt.

Rick Ross drag var nu att ge sig på 50 Cent, till synes oprovocerat, i låten "Mafia Music" lägger han följande rad:
"I love to pay her bills/can’t wait to pay her rent/Curtis Jackson baby mama/I aint askin for a cent/Burn the house down/gotta buy another/don’t forget the gas can/jealous, stupid muthafucka"

Det känns som att man skulle vilja ligga lågt ett tag men icke, ett par medelmåttiga dissar låtar skickas fram och tillbaka de både lägren, men det som skiljer den här beefen från tidigare är att 50 inte nöjer sig md elaka ord inspelade på grammofon, han startar en miniserie via youtube kallade "Officer Ricky" som driver med hans motståndare, han söker upp mamman till Rick Ross barn, som han senare släpper en bok med, hon bekräftar även att han är en bluff.

Och så nu då har Freeway Ricky Ross släppts ur finkan och börjar sin tid i frihet med att stämma rapparen för att ha använt hans namn i vinstintresse. Vid det här laget borde hans karriär vara över, de övriga "gangster-rapparna" borde vända honom ryggen, se honom som en skam, "Teflon Don" släpptes igår och medverkar på plattan gör b la, T.I. och Gucci Mane, först nämnda kickade AlfaMega från Grand Hustle för uppgifter dykt upp om att han var en "snitch". Hur påverkas rappare som byggt sin image på att vara "street" genom att samarbeta med Ricky Rozay?

Jag menar inte att det är fel att jobba som polis eller fängelsevakt, men för mig är en stor del av passionen för musik uppbyggt på att det är på riktigt, självklart ska man inte ta allt ordagrannt men jag vill känna känslan på riktigt positiv som negativ, "Heartbreaks och 808´s" skulle inte vara lika bra om det visar sig att Kanye är lyckligt gift och bara myser runt med sin fru om dagarna.

Rick Ross, 50 Cent, Teflon Don, Hip Hop, Miami, Norieaga