99 Problems...

Fat Joe har haft en karriär som gått upp och ner, på sistone har det mest varit ner, förra årets "J.O.S.E 2" samma gäller collabo-plattan "K.A.R" så förväntningarna på "The Darkside Vol.1" har inte varit höga.

Joey Crack har levererat några av årtiondets fetaste singlar i "Lean Back" och "Make It Rain" med Lil Wayne, men albumen har aldrig hållt samma standard, Joey har försökt hänga med i hiphopens trendutveckling och flyttade ner till Miami och undrade på "Make It Rain": "Now why's everybody so mad at the South for
Change your style up, switch to southpaw".

Ironiskt nog har Fat Joe lämnat den tanken helt och har enligt honom själv insett att fansen vill ha New York-shitet, i samma stil som han slog igenom med D.I.T.C.

Redan på introt sätter Fat Joe standarden, det är mörkt och mäktigt, han passar även på att ge 50 Cent en käftsmäll och rappar: "When Curtis die, we gonna throw the biggest party".

"Valley Of Death" producerad av Cool & Dre inleder sedan plattan med ett beat man inte kan känna sig ocool till och Joe visar att han är tillbaka i gammal god form, rappar stenhårt om hustlandet på New Yorks gator.
Han fortsätter i samma anda med "I Am Crack" en gitarr driven låt som är "Cocaine-rap" rakt igenom, även denna tung och mörk, på "Kilo" dyker duon som personifierar det man kallar "Coke-rap" Clipse och även en pånyttfödd Cam´ron, det handlar fortfarande om crack och man använder sig av samma sampling som Ghostface Killah´s låt med samma titel, vilket gör att man jämför de båda bitarna, Ghost är bättre men Joey´s är ändå jävligt bra.

"Rappers Are In Danger" är precis som föregående låt producerad av DJ Infamous och är mitt favorit spår, riktigt hardcore back in the days New York shit, komplett med scratchad hook.


Ledsingeln "Ha Ha (Slow Down)" har funnits ute en längre tid och jag blev inte speciellt imponerad när den kom men passar liksom in i albumets totala ljubild och växer på en, Young Jeezy gör ett bra gästspel och bidrar med lite söderninfluenser, mer södern hittar vi på "Heavenly Father" med en bön av Lil Wayne som en del av refrängen, Joey passar här på att bemöta påståendena om att han tagit hand om polaren Big Punishers änka, det känns ärligt och hjärtligt, och för dom som tvekade om Fat Joe´s kamratskap får klarhet i frågan.

"The Darkside" är just som titeln antyder, även om Trey Songz och R.Kelly gästar vars ett spår är det soul och RnB i precis lagom dos, inte för mycket smör, ingen gjort bara för "the ladies" eller radion, utan deras sång fyller en funktion. Slutligen måste man även nämna "Im Gone" en låt producerad av DJ Premier, men det låter inte alls som man kunde förväntat, "Preemo on the beat, yeah i know it sounds different" rimmar Joe inledningsvis och blickar tillbaka på sin karriär.


Detta är förmodligen Joey Crack´s bästa album någonsin och vi kan bara hoppas att han fortsätter i samma stil, efter allt snack om att inget intressant kommer från New York längre och vem som ska ta det tillbaka till Hiphopens ursprungliga huvudstad, Det har Fat Joe gjort och nu är det upp till hans kollegor att försöka toppa detta. go get it!

9/10

Bästa Spår:

"Rappers Are In Danger"
"Valley Of Death"
"Im Gone"
"I Am Crack"
"If It Aint About Money" med Trey Songz





Fat Joe, Skivrecension, The Darkside, DJ Premier, R.Kelly, Hip Hop

Många känner fortfarande inte till Tech N9ne, där ibland Keyshia Cole och Rakim som båda vägrade uppträdda för honom under en konsert, Tech N9ne är förmodligen den störtsa indie-rapparen och har byggt en rörelse med "Strange Music" och säljer plattor som smör. En grundpelare i det bygget är Collabo-plattorna, "The Gates Mixed Plate" är den tredje i sin sort, Tech är högst delaktig på alla spår men låter många andra "Strange Music" artister ta plats och skina.

Skivan inleds med första singeln "O.G." som är är en partylåt som sätter tonen för hela albumet, det låter "Strange Music" och Tech N9ne rakt igenom, det är mörkt, även om inblandad artister sagt att den här gången blir det lite "ljusare" tongångar, det är mäktig, med inslag av stråkar och emellanåt flörtande med den elektroniska klubbmusiken.

"F U Pay Me" är en mer långsam och tillbakalutad historia med gästande Krizz Kaliko, Tech n9ne förtäljer allt om sina ekonomiska tillgångar och han gör det bra, vidare hittar vi "Gamer" med Kutt Calhoun en låt med samplade ljudeffekter från gamla Commodore spel, Tech och Kutt berättar om farorna och fördelarna med internet flörtande.

Tempot skiftar från riktiga jävla Club anthems och bangers, till mer nerrökt och soft, rimmen skiftar mellan att handla om, pengar, sex, festande och sprit, men utan att bli enformigt, nästan alla gäster förhöjer plattan och Tech själv är en grym lyricist han kan gå från spotta i nära Twista-hastighet till kaxigt tillbakalutat och variationen är ett välkommet inslag. "Too Many Girls" handlar om just sex detsamma gäller "Afterparty" med Devin The Dude förutom att ha samma handling är det också plattans svagaste spår och man undrar vem de här låtarna riktar sig till?  Bäst är det när det är party, som "KC Tea" Tech N9ne introducerar sin favoritdrink, självklart med Hennessy som huvudingrediens.

"Paper" är ännu en tung låt med gästande västkusts-rapparen Jay Rock och tempot sänks inte med "Loud" och man inser att man skulle i princip spela hela plattan i ett sträck och rocka vilken klubb som helst.

Men så sänks tempot med "Need More Angels" och det blir lite djupare och Tech N9ne reflekterar över livet han levt, Irv Da Phenom lägger en själfull och kyrk-liknande refräng, man inser att Tech behärskar mer än klubblåtar.

"Doin It" är också ett spår som sticker ut, den låter mer radiovänlig och flörtar med södern, men "Strange Music" soundet finns fortfarande där och man får en hint om hur underground musik skulle kunna funka i mainstream etern,  vi hittar även Yukmouth som tittar in och lägger en trevlig vers.

Kansas City rapparen bevisar igen att han är en av de bästa i gamet, vi hittar inga superhitar, men det är jämnt nästan hela vägen trots de 23 spåren, med en del guldkorn som sticker ut, han skulle lätt ha potential att bli riktigt stor, men Tech är nog nöjd med att vara independent och det ska han absolut vara och behöver inte kompromissa med sitt artisteri, vid det här laget borde Rakim känna till honom, på förra årets "Sickology 101" fick både Rakim och Keyshia Cole sig en känga för incidenten, att han inte bangar för att gå emot Rakim säger en del om hans skills.

7,5/10

Bästa Spår:

"F U Pay Me" med Krizz Kaliko
"Paper" med Jay Rock
"KC Tea"
"Need More Angels" med Irv Da Phenom
"Pow Pow" med Craig Smith, Riv Locc & Tay Diggs




Tech N9ne, Strange Music, Hip Hop, Musik, Recension

Så har den store från Miami färdigställt sitt fjärde album, döpt efter den ökände maffiabossen John Gottis smeknamn "The Teflon Don".  Plattan släpps via egna bolaget "Maybach Music Group" och "Def Jam".

Det är en gedigen gästlista han har samlat ihop namn som: Jay-Z, T.I., Jadakiss, Styles P, Gucci Mane, Drake, John Legend, Cee-Lo med flera bidrar med rim och sång.

Efter förra årets intensiva beef med 50 Cent och avslöjandet av fängelsevaktsjobbet har Ross nu tonat ner kokain-dealar snacket, det handlar mer allmänt om pengar, kvinnor och det goda livet, vilket är bra, men ändå pinsamt, det bara bekräftar bluffen. "Free Mason" är plattans andra spår och där dyker en taggad Jay-Z upp och spottar riktigt vassa rim och bemöter ryktena kring hans tillhörighet till diverse ljusskygga rörelser, en av skivans bätttre spår.

Sedemera hittar vi en No I.D. produktion i "Tears Of Joy" med Cee-Lo på refrängen med sin karaktäristiska röst blir det en riktigt bra bit. På pappret ser "Maybach Music III" riktigt jävla bra ut med gästande T.I., Jadakiss och Erykah Badu, men jag tycker det blir bara tråkigt, vilket halva plattan är, vanligtvis brukar nerkortade album vara av högre kvalité men inte "Teflon Don", den 11 spår långa plattan skiftar mellan att vara riktigt soulful, skön Miami musik, lite feelgood skit faktiskt till att vara riktigt tråkig hissmusik.

"B.M.F" är ett av få hårda spår, låten är en passning och hyllning till den kriminella organistationen "Black Mafia Family" och dess ledare Larry Hoover och Big Meech, riktigt fett beat och ett trevliga verser av Styles P som är ytterligare en påhälsande rappare, en bra låt men känns som ett taktiskt drag för att stärka den förlorade street-credden, men säker smickrande för de nu fängslade bossarna.


Kanye West bidrar med produktionen på "Live Fast, Die Young" och passar även på att lägga ett par rim, visst har han gjort bättre låtar, men den är över genomsnittet.
annars är "Aston Martin Music" producerad av ständigt anlitade J.U.S.T.I.C.E Leaugue genomgående bra, beatet är grymt, bakåtlutat, futuristiskt och gästande Drake får vi i precis lagom dos och blir inte enformig som han lätt kan bli, refrängen står Chrisette Michele för.

Det är ingen dålig platta, Ricky har hittat sitt eget sound och utvecklat sina texter och fått lite mer djup och varierande teman, men det går inte att påstå att Rick Ross är en bra rappare, ibland känns han helt off-beat och låter väldigt monoton, i ärlighetens namn hade jag diggat den här plattan mer om inte hela historien om hans fejkade bakgrund uppdagats, det känns inte ärligt alla gånger, men trots allt värt en genomlyssning och vissa av ovannämnda spår kan läggas i kategorin bästa låtarna 2010, men främst tack vare de mäktiga vänner Ross har.

6,5/10

Bästa Spår:

"Free Mason" med Jay-Z
"Aston Martin Music" med Drake & Chrisette Michele
"B.M.F (Blowin Money Fast" med Styles P
"Tears Of Joy" med Cee-Lo
"Live Fast, Die Young" med Kanye West

Rick Ross, Teflon Don, Recension, Jay-Z, Frimurare, Miami, Hip Hop

Stat Quo är ännu en i raden av artister som aldrig fick släppa något på Aftermath, han signades till Dre men även Eminems Shady Records och tanken var att plattan skulle släppas 2003, nu 7 år senare får han äntligen debutera.
Han inleder passande nog med "The Beginning" och konstaterar att "This is Statlanta, with no Eminem and no Dre, just the mothafuckin A (okay)" och  gör en mäktig inledning med mullrande bas, som dock övergår till mjukare tongångar på spår två med Marsha Ambrosious som vackert sjunger "Welcome Back". Plattan fortsätter i soulens tecken med "Ghetto Of U.S.A." med Antonio McLendon och är ett av albumets bästa låtar.

Personligen hade jag inte förväntat mig så mycket soul-influenser och en del av dem är riktigt bra medans en del bara känns ihop kastade, största del av plattan har det soundet men vi hittar även "Catch 'Me" producerad av nya stjärnskottet Boi-1Da med Northern Profit, som låter lite mer typiskt Dirty 'South, men det är jäkligt bra.

Devin The Dude och Raheem DeVaughn gästar på "Lie To You" , men det blir ingen höjdare, däremot är inhoppet av Talib Kweli på "Allright" mer välkommet, han lägger en bra vers över ett pianodrivet beat och det är riktigt bra.

Sammanfattningsvis hamnar Stat Quo nånstans mellan T.I. och Outkast rent soundmässigt, ganska medelmåttigt emellannåt vilket gör att man snabbt tröttnar men när det väl är bra är det riktigt bra, förhoppningsvis höjer han sig ytterligare en nivå till nästa album.

Men jag tror att en Stat Quo uppbackad av Dr.Dre och Eminem skulle varit mycket bättre och man undrar om tanken var att "Statlanta" skulle låta såhär från början, men det ser lovande ut för framtiden i varifall.



6,5/10

Bästa Spår

"The Beginning"
"Ghetto USA" Med Antonio McLendon
"Catch Me"
"Cry" Med Brevi
"Allright" Med Talib Kweli

 Stat Quo, Statlanta, Talib Kweli, Boi-1da, Recension, Hip Hop

1997 släpptes den första "War Report" skivan, det har varit en krokig väg för duon framtill uppföljaren, med fängelsevistelser för Capone, skivbolagsstrul och skottlossningar.

Men nu ligger man tryggt under Raekwons etikett "Ice Water" , hans närvaro på projektet märks med b la 3 gästspel. Här verkar herrarna funnit arbetsro. Det finns inga singlar för radion, inget för topplistorna utan det är stenhård gaturap, det låter New York helt enkelt.

Men det blir nästan aldrig klyschigt, visst blir det en del bitches, kokain och vapen, men inte till överdrift och det känns heller inte påklistrat utan genuint och äkta.

Plattan inleds med "Pain" en mörk sak producerad av The Alchemist och den är riktigt bra, det berättas tragiska ghettoberättelser som når hjärtat.
































Vidare har vi "Bodega Stories" som kanske inte är något märkvärdigt men ett trevligt inslag med gästande The LOX.

"My Attribute" är mer av en banger och höjer tempen en aning, detsamma gäller "Favour For A Favour" parollen som man lånat från Nas gamla låt med samma titel. Nas hittar vi sen som gäst på "With Me" och lägger en klart godkänd vers.

"Hood Pride" med Faith Evans är första singeln, men det är ingen typisk marknadsanpassad RnB historia, utan Faith Evans sång passar in och förhöjer.

Detsamma gäller "The Corner" med Avery Storm, det är vackert på ett melankoliskt beat drivet av en loopad vissling. "Live On, Live Long pt.2" är en hyllning till CNN´s mentor Tragedy Khadafi, som faktiskt var mer involverad i deras debutalbum än Capone.

"Brother From Another Mother" är albumets bästa spår, som titeln skvallrar om handlar den om broderskap, den är jävligt bra helt enkelt.

Sista spåret heter "Obituary" och tillhör också ett av de bästa spåren, ingen refräng, bara rim direkt från hjärtat, en låt om fallna bröder och smärtan som döden genererar, över en sorglig kyrkorgel.

"The War Report 2" är en värdig fanbärare för New York-soundet, i samma anda som "Illmatic", "Reasonable Doubt" och "Only Built For Cuban Linx". Man når inte hela vägen upp till nivån som just nämnda album, men man är inte långt ifrån, detta är New York rap som inte år tråkig, som det så lätt kan bli i dessa tider när alla verkar lida av prestationsångest, överraskande bra skit!

7,5/10

Bästa Spår:

"Brother From Another Mother"
"Obituary"
"The Corner" Med Avery Storm
"Pain"
"Hood Pride" Med Faith Evans

Capone-N-Noreaga, CNN, Faith Evans, Raekwon, Avery Storm, Skivrecension, Hip Hop

Plies är en artist som byggt sin karriär på sitt Gangster-rykte, vilket även det har ifrågasatts och men har ändå gjort så med framgång, det handlar inte om djupa texter, rimschema och fyndiga punchlines, vilket inte alltid är nödvändigt om man bara har tillräkligt med attityd och känsla.

Efter att ha släppt tre plattor under väldigt kort tid (2007-2008) är han nu tillbaka med sitt fjärde och förmodligen sämsta hittills, albumet är i stort sätt en kliché, vi hittar de typiska RnB-flörtarna riktade till damerna och de stenhårda gangsta-spåren riktade till oss med adrenalin i överflöd, men det är inte bra.

Albumet inledds med "Go Live" som inger hopp, stenhård sydstats/gangsta-shit, något Plies bemästrar.
Men sen blir det bara tråkigt och avslaget, singeln "Becky" dyker upp i mitten av plattan som ett smärre guldkorn producerad av J.R Rotem och ett av få beats som håller hög standard.

"Kitty, Kitty" med Trey Songz är ett tydligt exempel på en låt gjord för att blidka damerna, men det är bara tråkigt, det samma gäller "Goonette" som handlar om den kvinnliga versionen av en "Goon" i klädd rosa skidmask.




Sämst av allt är "Good Dick" som handlar om Plies penis, det är en av få låtar som lyckats göra mig lite smått äcklad, jävligt weird.

På "Look Like" assisteras Fort Myers, Florida rapparen av Young Jeezy och Fabolous men de gör det varken bättre eller sämre.


Plies känns som en dålig piratkopia av T.I. blandat med en Lil Jon i målbrottet, det är inte genom kasst, men absolut inte värt att införskaffa.

Bästa Spår:

"Go Live"
"Becky"

3/10

Plies, Goon Affiliated, Recension, Hip Hop, Musik

Z-Ro är en lärjunge av legenden DJ Screw och en av orginal medlemmarna i Houston-baserade "Screwed Up Click" varifrån begreppet "Screwed and Chopped" har sitt ursprung.

Z-Ro reppar fortfarande för samma klick och poängtera genom albumet sin tacksamhet till DJ Screw som fick fart på hans karriär.

"Denzel Washington" är namnet på singeln som gästas av Paul Wall och Chamillionaire, en tydlig radioflört som inte går hem, men låten är ett undantag, resterande spår är djupare och behandlar ämnen såsom kärlek, svek, depression, ångest och drogberoende, och för all del en gnutta sex.


De inledande spåren gör inget större intryck men när så "Thug Nigga" kommer igång blir man genast berörd, en djup historia om olycklig kärlek, titeln är en aning missvisande, i den andan fortsätter det sen med "Blast Myself", där Z-Ro lånar 2pac´s berömda ord från "Changes" till refrängen, det är verkligen ett av plattans absolut bästa spår och Z-Ro är som bäst när han är så ärlig och orädd, det känns på riktigt och låten handlar som titeln skvallrar om självmordsbenägenhet, om svek och meningen med livet.

"Do Bad On My Own" är ytterligare ett spår i samma anda, vidare har vi "We Dont Speed" som gästas av Lil Flip, det är en viktigt låt som handlar om poliskorruption men musikaliskt har man hört bättre och tyvärr bevisar Flip ytterligare ännu en gång att han bara blir sämre och sämre som rappare.

Sammanfattningsvis låter det som 90-talets G-Funk a ´la Warren G mixat med modern Houston musik.
i sina bästa stunder är det jäkligt bra men när det är dåligt är det inte alls bra. men det är helt klart värt en genomlyssning.


Likt en thailändskt-massage utan "happy ending" visst känns det skönt under perioder, vissa moment känns överflödiga och den riktiga extasen infinner sig aldrig, men i efter hand ångrar man det inte trots allt.


6,5/10


Bästa Spår

"Blast Myself"
"Do Bad On My Own"
"Thug Nigga"
"Real Or Fake" Med Chris Ward
"Never Let It Go"


Z-Ro, Houston, Lil Flip, Hip Hop, Heroin, Musik

Det är dags att ge sig in i recensent rollen, någon måste rensa upp bland korrumperade och enögda journalister, det mest subjektiva, insiktsfulla och bästa hittar ni här på 99Probs!

Först ut blir Big Boi´s senaste!

Vissa kallade "Sir Lucious Left Foot" för söderns "Detox", visst har plattan varit hypad och efterlängtad, men soundmässigt är den långt ifrån Dr.Dre, även om hans högra hand Scott Storch har bidragit med ett av de bästa spåren "Shutterbug" som även var första singeln, men det låter inte Storchigt, det låter som övriga plattan jäkligt funkigt med en stänk av soul, med knorrande 808´s blir det futuriskt funk.

En bit som sticker ut från den beskrivningen är "General Patton" med Big Rube, som är en mäktig, dramatisk trumpet-driven historia och ett av skivans bästa spår.

Big Boi har samlat ihop en trevlig skara gäster, vi hittar bekantingar som Sleepy Brown, men även mer otippade sådana som Yelawolf, B.O.B, Gucci Mane och T.I.

På "You Aint No DJ" gästar Yelawolf och gör det riktigt bra på ett tungt minimalistiskt beat, liknande "Drop it like its hot" med Snoop.

För den som skaffar sig deluxe-versionen innefattar plattan även bonusspår med André3000 och Raekwon och en remix version av "Shine Blockas" med Bun B och Project Pat.

Men den absoluta höjdpunkten anser jag vara "For Your Sorrows" med legendariska George Clinton på refränger och en vers med minst lika legendarisk Too Short och Sam Chris.

Det är ett jäkligt bra album, men jag är inget större fan av OutKast-soundet, men för den inbitne bör detta var mer exalterande än för än dendrofil i skogen, Big Boi har tagit det traditionella OutKast/Dungeon Family soundet in i framtiden, utan att sälja sig till alltför kommersiella krafter.

8/10

Bästa Spår:
"Shutterbug" Med Cutty
"General Patton" Med Big Rube
"You Aint No DJ" Med Yelawolf
"For Your Sorrows" Med George Clinton, Too Short & Sam Chris
"Follow Us" Med Vonnegutt

Lyssna på albumet på Spotfiy: Big Boi – Sir Lucious Left Foot...The Son Of Chico Dusty



Big Boi, Recension, Hip Hop, Musik, Spotify