Featuring Eminem
2010-11-21 @ 23:38:39
Eminem är en jobbig artist att älska, det är inte så hippt längre, det mest accepterade är att älska debuten The Slim Shady LP möjligtvis även uppföljaren Marshall Mathers LP men allt därefter är tabu i "finare" kretsar av musik och hiphop konässörer. Visst kan jag förstå argumenten till viss del, Eminem är en popstjärna ur många aspekter, men trots allt gör han fortfarande mycket musik som kan klassas som "Underground".
Problemet kanske är just att han tilltalar den breda massan med radiohits men man kan vem man än är är inte förneka hans skills rent textmässigt.
Men det här handlar inte först och främst om huruvida Eminem till hör vilken genre, den här artikeln ska fokusera på Eminem´s gästverser och en utveckling hos Detroit-sonen som för mig är oroväckande.
Eminem har alltid varit väldigt delaktig och satt sin prägel på såväl Shady Records releaser och Aftermath med för den delen och sedemera G-Units projekt, inte minst spelade han en viktigt roll i skapandet av Dr.Dre´s comeback med The Chronic 2001. Däremot har han alltid varit sparsam med gästverser till "utomstående" artister.
Innan det stora genomslaget förärades underground och hardcore artister som Sticky Fingaz och Masta Ace med samarbete, därfefter under de första åren artister med street och/eller conscious cred, som Redman, Missy Elliott och The High & Mighty.
2001 var året då den nu så omtalade Renegade med Jay-Z släpptes, diskussioner om hurvida Eminem mördade Jigga på sitt eget beat har pågått hur länge som helst, en sak är varifall säkert när Eminem gästar göra han det riktigt jävla bra.
Sedan är det dax för 50 Cent att slå igenom, återigen har han ett finger med i skapandet av en klassiker Get Rich Or Die Tryin, Eminem förgyller två låtar och mest framstående Patiently Waiting. Det är ungefär vid den här tiden som Obie Trice också entrar gamet även han med stöd av sin polare Marshall Mathers som inte gör någon besviken den här gången heller.
Han gör ett bra inhopp även på The Game´s We Aint på Compton-pågens debut The Documentary och lägger en trevlig bit text på Fat Joe´s remix av Lean Back.
Men i efterspelet av G-Units storhetsera faller Eminem i kvalité, samarbetena på 50 Cent´s uppföljare känns oengagerade och tråkiga, lågvattenmärkena kommer 06-07, först med Curtis Jacksons Peep Show och sedan med Akon´s Smack That som visserligen blir en radiohit men ur ett lyricistiskt perspektiv inte platsar ens i en dyslektisk poesisamling. Undantaget den underskattade förbrödringen med T.I. på Touchdown där Em även stod för beatet.
Under den här perioden var Eminem nerkörd i droger vilket kan vara en orsak till kvalitetsdippen och de frekventa samarbetena med Shady/Aftermath/G-Unit artister avtog.
Sammanfattningsvis kan man såhär långt säga att på "utomståendes" projekt briljerar han, dom är få och den allmänna synen är att man får inte en Eminem vers huver som haver, men får man en ja då blir det jävligt fett.
Så är vi då nästan framme i nutid, den vite mannen från Detroit är åter drogfri och tillbaka i högform, första collabon efter en längre tids tystnad blir med Drake, Lil Wayne och Kanye West på Forever och han mördar fullständigt beatet. 50 Cent droppar nytt och en gästande Eminem är numera standard, Psycho som låten heter överraskar dock rejält och är Eminem´s bästa insats på en 50 platta sen debuten.
Li Wayne får också finna sig att bli ägd på sitt eget shit när Marshall hälsar på på Drop The World för att sedan stanna till hos B.O.B och Airplanes part II.
Och det är här min oro börjar växa, de senare åren har gästandet blivit mer frekvent, visserligen har han inte tappat i kvalité hittills men jag är orolig för att han numera är mer lättköpt, samarbetet med Rihanna på egna plattan innebar att han gästade hennes platta som gentjänst, mig veterligen har han aldrig tidigare gästat någon RnB artist (Akon vet jag inte hur man klassar). Oron stärks ytterligare av Nicki Minaj collabon Roman´s Revenge, T.I.´s senaste singel All She Wrote är visserligen riktigt tung, men jag hoppas att han inte lockas in i överhastade samarbete, att Eminem gästar en platta har alltid betytt att det är en jävligt bra låt på gång (mestadels) och så hoppas jag det förblir, Eminems gästverser ska vara en exklusiv produkt som enbart kan konsumeras av den absoluta eliten, för att sedan förädlas och presenteras för oss, vi som faktiskt lyssnar.
Eminem, Shady Records, 50 Cent, Hip Hop, Musik
Problemet kanske är just att han tilltalar den breda massan med radiohits men man kan vem man än är är inte förneka hans skills rent textmässigt.
Men det här handlar inte först och främst om huruvida Eminem till hör vilken genre, den här artikeln ska fokusera på Eminem´s gästverser och en utveckling hos Detroit-sonen som för mig är oroväckande.
Eminem har alltid varit väldigt delaktig och satt sin prägel på såväl Shady Records releaser och Aftermath med för den delen och sedemera G-Units projekt, inte minst spelade han en viktigt roll i skapandet av Dr.Dre´s comeback med The Chronic 2001. Däremot har han alltid varit sparsam med gästverser till "utomstående" artister.
Innan det stora genomslaget förärades underground och hardcore artister som Sticky Fingaz och Masta Ace med samarbete, därfefter under de första åren artister med street och/eller conscious cred, som Redman, Missy Elliott och The High & Mighty.
2001 var året då den nu så omtalade Renegade med Jay-Z släpptes, diskussioner om hurvida Eminem mördade Jigga på sitt eget beat har pågått hur länge som helst, en sak är varifall säkert när Eminem gästar göra han det riktigt jävla bra.
Sedan är det dax för 50 Cent att slå igenom, återigen har han ett finger med i skapandet av en klassiker Get Rich Or Die Tryin, Eminem förgyller två låtar och mest framstående Patiently Waiting. Det är ungefär vid den här tiden som Obie Trice också entrar gamet även han med stöd av sin polare Marshall Mathers som inte gör någon besviken den här gången heller.
Han gör ett bra inhopp även på The Game´s We Aint på Compton-pågens debut The Documentary och lägger en trevlig bit text på Fat Joe´s remix av Lean Back.
Men i efterspelet av G-Units storhetsera faller Eminem i kvalité, samarbetena på 50 Cent´s uppföljare känns oengagerade och tråkiga, lågvattenmärkena kommer 06-07, först med Curtis Jacksons Peep Show och sedan med Akon´s Smack That som visserligen blir en radiohit men ur ett lyricistiskt perspektiv inte platsar ens i en dyslektisk poesisamling. Undantaget den underskattade förbrödringen med T.I. på Touchdown där Em även stod för beatet.
Under den här perioden var Eminem nerkörd i droger vilket kan vara en orsak till kvalitetsdippen och de frekventa samarbetena med Shady/Aftermath/G-Unit artister avtog.
Sammanfattningsvis kan man såhär långt säga att på "utomståendes" projekt briljerar han, dom är få och den allmänna synen är att man får inte en Eminem vers huver som haver, men får man en ja då blir det jävligt fett.
Så är vi då nästan framme i nutid, den vite mannen från Detroit är åter drogfri och tillbaka i högform, första collabon efter en längre tids tystnad blir med Drake, Lil Wayne och Kanye West på Forever och han mördar fullständigt beatet. 50 Cent droppar nytt och en gästande Eminem är numera standard, Psycho som låten heter överraskar dock rejält och är Eminem´s bästa insats på en 50 platta sen debuten.
Li Wayne får också finna sig att bli ägd på sitt eget shit när Marshall hälsar på på Drop The World för att sedan stanna till hos B.O.B och Airplanes part II.
Och det är här min oro börjar växa, de senare åren har gästandet blivit mer frekvent, visserligen har han inte tappat i kvalité hittills men jag är orolig för att han numera är mer lättköpt, samarbetet med Rihanna på egna plattan innebar att han gästade hennes platta som gentjänst, mig veterligen har han aldrig tidigare gästat någon RnB artist (Akon vet jag inte hur man klassar). Oron stärks ytterligare av Nicki Minaj collabon Roman´s Revenge, T.I.´s senaste singel All She Wrote är visserligen riktigt tung, men jag hoppas att han inte lockas in i överhastade samarbete, att Eminem gästar en platta har alltid betytt att det är en jävligt bra låt på gång (mestadels) och så hoppas jag det förblir, Eminems gästverser ska vara en exklusiv produkt som enbart kan konsumeras av den absoluta eliten, för att sedan förädlas och presenteras för oss, vi som faktiskt lyssnar.
Eminem, Shady Records, 50 Cent, Hip Hop, Musik
